Ho ho ho.

Igår skulle vi hämta gran. Inte en sån låtsasgran som inte längre ser ut som en gran. Jag menar, nu finns det ju svarta platsgranar. Då är det ju inte jul man firar längre, snarare någon dyster form av hjul. "Meeeh, grönt matchar inte mitt barbord". Nähäj. En riktig livs levande gran som skräpar ner och sticks och luktar ska vi ha. Sen att vi råkade missa de fem minuter mitt på dagen när man kan se två meter i diameter var ju helt och hållet mitt fel. Jag hade ett superviktigt lunchmöte där vi planerade vad vi skulle fundera på att kanske dricka på juldagen. Med reservation för ändring. Nåväl, tjuriga jag tvingar alltså min bror att hjälpa mig på granjakt. Trots att han är en sån som förvarar en klädd plastgran i källaren så ställde han upp på min tjurighet. Brother love. Så i bäcksvartaste mörkret i minus 16 karvar vi igång två skotrar och beger oss rakt ut i skogen. Destination unknown. För att göra en ganska kort historia något kortare så har vi nu något att klä i garaget som står och myser (tinar). Jag säger "något att klä" för det finns ingen som kan garantera att det faktiskt är en gran. Till vårt försvar var det totalmörkt och så frös jag om kinderna. Vad är mer jul - björk eller svart plastgran?

Stackars barn.

Självförvållat sjuk.

Har jag varit hela dagen. Tokhungrig och tokillamående. Samtidigt. Outtömligt törstig och med hundratolv kilo glödande kol i skallen. Man kan fysiskt känna hur hjärncellerna hoppar nerför stupet en efter en. Det är ju fantastiskt imponerande att man frivilligt häller gift i kroppen. Nåväl. Så länge man dricker när man är glad för att bli gladare och inte tvärtom. Nu ska jag däremot vara nykter till jul. Varför? Because I can! Amen.

"Dö för helvete, tomtejävel."

Nu blev det heltokigt igen. Idag struttade jag ut på stan. Förlåt. Rättelse. Idag gick jag i sidled som en krabba med Quasimodoböjd rygg ut på stan. Varför? Jo, för att det tokblåste och galenregnade ute. Självaste sista november. INTE OKEJ. Nåväl, jag hade ett mission. Med lönen i säkert förvar som siffror på datorn med ett litet plastkort som chiffernyckel skulle jag och min mor på julklappsjakt. Jag köpte kläder till pubrundan imorgon och ett par skor. Till mitt försvar var det mina drömskor. Som ropade mitt namn. Ropade, och ropade mitt namn. True Story. Mikael Wiehe sa det själv på bästa sändningstid i lördagskväll.

Jag skyller allt på vädret. Ska det vara såhär blir det ju bara en fejkjul. Och då är det inte konstigt att julklapparna blir baklänges och upp-och-ner.

Forever alone.

_________________________________________________________________

Jag tyckte det var gulligt att man fick kaffe och lussebulla i kön till All Star. Det var en trevlig stund på jorden. Kanske jag går dit och köar lite ikväll också.

Min hjärna är smosch.

Jag är inte alls byggd för att tentaplugga. Jag blir som en överaktiv fyraåring med migrän. Vill springa ut och klättra i träd men det är fysiskt omöjligt. Joosååatt- eeeh.

Jag har sålt min själ till Apple. Och Telia.

Så äckligt mycket pengar man lägger på en så liten pryl. Fast egentligen har jag inte ens koll på vad jag har lagt på den. Folk säger "Åh, har du en sån där ny Iphone? Vad kostade den egentligen?!" Och så tittar de på en som att man har alldeles för mycket pengar. Och då säger jag "Eeeh, ja, eeh, vet inte exakt.. Jag betalar av 200 kr i månaden forever." Och så tittar de på en som om man blivit "en av dem" - Applemänniskorna. "Ja, snart har du en Mac också!" "Äääääääh." Jag har vett nog att inte ens protestera.

Min familj frågar mig varje dag om jag köpt ett sånt där skydd åt den som ser ut som ett sånt där ogenomträngligt fort. Ett sånt som man ska kunna simma över Atlanten och överleva ett världskrig med. Jag tror dom syftar på den gången då jag råkade dränka en telefon i min handväska tillsammans med en krossad öl och en krossad cider. Klirr klirr dropp dropp sa väskan som luktade gammal alkoholist. Eller kanske den gången jag la min telefon ute på gården natten när himlen öppnade sig. "Jaja, jag ska göra det.." säger jag. Samtidigt vaknade jag häromnatten av att jag drömde att jag tappade den i ett stengolv och den gick i tusen bitar. Ångest.

Kanske bäst jag lägger den i ett låst rum på en sidenkudde och tvättar händerna innan jag ska ta på den. Man har ju trots allt inte köpt en så dyr pryl för att använda den.

"Du har ingen försäkring då?" "Försäkring?... Living on the edge."

Ofrivilligt tysthetslöfte.

He spent a year in silence to better understand the value of a whisper.

Jag har tidigare i veckan sakta men säkert svalt världens största hypotetiska hårboll som har klamrat sig fast i min hals. Alla mina försök till spydiga kommentarer, dåliga skämt eller yttranden av starka åsikter förvandlades till väsningar och enstaka pip. Kan tänka mig att jag lät ungefär som en pilsk, irriterad snok eller något liknande. Så jag har mer eller mindre spenderat tre hela dygn i total isolering. Eller total och total, jag har ju levt och existerat via sms och facebook. Thank you great industrialism-god for giving us alla dessa onödiga tekniska prylar.

Dessa prylar, som genom vår vilja att ständigt vara sociala med allt och alla samtidigt, sakta förvandlar oss till de mest asociala varelserna som finns. Jag var i Stockholm, också känd som stora staden, första helgen i september och råkade gå på en hockeymatch på Hovet. När jag sitter där glad i hågen alldeles för nära Djurgårdsklacken och nynnar på någon egenpåhittad Luleåvisa så ser jag en mängd blåvita ljus skymta fram runt om i arenan. Was is daas? Tänkte jag, och vandrar därav upp efter gången och lutar mig alldeles för nära en liten DIF-brat. Och tror ni inte han FACEBOOKAR. Alla FACEBOOKAR. Förutom tre som satt och TWITTRADE. Sämst. Här betalar man för att vara först med att uppdatera resten av världen vad som händer i matchen (i bästa fall, jag menar, om de inte hade fullt upp med att läsa andras viktiga statusar, typ om vad de skulle äta till middag), istället för att titta på den. Och det närmsta mänsklig kontakt man kommer de som man gick dit med är om man kommenterar varandras statusar. Ett hjärta bakom, en klammer och en trea, that's true love.

När sedan samma sak hände på bion lackade jag ur på riktigt. VET NI INTE ATT ERA MOBILUCKER STÖR TELESLINGAN TILL HÖRAPPARATERNA, SNORUNGAR. Det låter precis som när folk får sms för nära bilradion, dutturudutturudutturudutt... Men det var inte det värsta. Jag hade ändå inte på mig min hörapparat. Och att folk inte bryr sig om andra folk, speciellt inte såna folk som de inte kan något om, det är ingen nyhet. Men att folk har slutat umgås med annat folk av kött och blod, till och med när de betalar för en hockeymatch eller en bio. DET gjorde mig mörkrädd på riktigt. På ett såhär I-landsproblemigt sätt.

DET fick mig att avge ett tyst löfte för mig själv att sluta facebooka när jag har sällskap och att spara allt smsande som inte handlar om liv och död (handlar det om liv och död kan jag tänka mig och hoppas att folk har vett att ringa istället) till toalettbesök åtminstone.

Det går sådär. Jag är ganska förstörd jag med. Men jag känner att jag har ett mission. Mer kramar åt folket.

Tuff tuff.

Jag har tågat på tok för mycket på senaste tiden. Så mycket så jag snart inte vet vart jag är på väg längre. Har börjat spåra i tallar. "Är inte den där lite buskigare åt öster? Det betyder ju att jag är på väg norrut.. Eller var det tvärtom?" Så man vet om man ska ställa in sig i crazy adventure eller take it easy-mode. Senast när jag skulle åka tåg var det sittplats från Stockholm upp till Boden. Nattåg. Okej, tänkte jag. Jag ska sitta i 13 timmar (minst) och skrammel skramla. För femtio kronor mer än vad ett flyg skulle kosta. Men jag har åtminstone önskat en plats vid ett fönster. Jag tycker det är så mysigt att åka tåg, lyssna musik och titta ut (av någon anledning). Och jag har inte hunnit äta på hela halva dagen. Så jag kan ju alltid gå till restaurangvagnen och socialisera och mysa på till en sån där nachotallrik som de brukar ha. Det blir nog rätt nice. Tji fick du säger karma, ödet, Oden, eller vad fan den lilla bitch kallas som man kan skylla på. Och så har jag fått den enda fönsterplatsen på hela tåget som innebär att man sitter inklämd mot en vägg. Jag såg inte halv sju ens. Nähäpp, tänkte jag. Och klättrade över den stackars man som satt bredvid mig och struttade iväg till restaurangvagnen. Där de hade slutat med nachotallrik. Det slutade med att jag köpte världens minsta quornsallad och en flaska kranvatten för hundra spänn och kröp ihop i min lilla skamhörna. Men frasen fake it 'til you make it på huvudet försökte jag smila upp mig så mycket som möjligt. Någon måste ha uppskattat min ansträngning, eller så såg jag läskig ut. Oavsett så gick tågmannen bredvid mig av efter någon timme. Så spenderade jag resten av natten med att smyga runt och samla inspiration till olika mer eller mindre kreativa sovställningar av mina vagnkamrater. Folk sover märkligt i sittvagnar på tåg. Och överraskande hårt. Var inte en enda som vaknade när jag flåsade över dem.

Mitt liv som ungmö har för övrigt dragit ner mig i True Blood träsket med alla andra. Hittills är det blod och sex. Och nu ska jag gå till bussen som ska ta mig till Vännäs. Där jag ska vänta på nästa tåg som tar mig ut i världen. Någon gång. När det väljer att komma. Bara det är ju ett äventyr i sig.

Nettskibraukas & Soffipropps livsskola, del 3.

Det gäller att bejaka alla personligheter som bor inne i en. I söndags for vi på hockey. Det bästa med hösten (ja, det är höst nu) är ändå att man kan ha på sig skinnjackan och Luleå Hockey-halsduken utan att svettas ihjäl och/eller se ut som en idiot. Hur som haver, tillbaka till ämnet. Väl där beslutade jag och Soffipropp att söndag is only a state of mind och beställde in två öl redan innan matchen började. Luleå vann och vi förvandlades till högljudda fnitterfjortisar. Köpte 3,5or att suga på i bilen medan vi skrålade till Bandits låtlista. När radion knastrade för mycket kunde vi lösa världsproblem.

Som komplement till detta utspel valde vi dagen efter detta att åka på bilbingo i Gällivare tillsammans med min kära mor. Vi gick en runda på Dollarstore och köpte nödvändigt krafs och sedan värmde vi upp duttpennorna till en Champis (läsken). Allt i sann tant-anda. Vi vann inte en krona och åkte därifrån med saker som "pengar är en världslig sak", "det var ju roligt att få drömma en stund" och "man lever på hoppet" på läpparna. Något annat som fanns i bilen hem var en revanschlust som säkerligen kommer leda till att vi sitter i en bil med duttpennorna i högsta hugg och en brinnande eld i blicken igen på söndag och säger "vi kunde väl ändå få vinna lite i alla fall...."

In the box to the left.

Jag har äntligen hittat en stämpel åt mig själv. Ett fack som jag kan tryckas ner i. Jag har aldrig riktigt lyckats passa in i något sådant. Inte för att jag tycker att det är något att sträva efter, men jag har inget bättre att skriva om. Jag är ingen hiphopare. På högstadiet hade jag enormt pösiga byxor, men lyssnade aldrig på hiphop och kan fortfarande inte åka på min skateboard. Jag är ingen plugghäst. Här finns det kanske de som skulle vilja säga emot. Men nej. De som varit runt mig mer än de flesta vet att jag (efter jag fyllt 13) aldrig pluggat särskilt mycket, det har bara gått bra ändå. Jag är ingen rocker. Jag har velat vara rocker. Rättelse. Vill väl vara lite. Gillar rockmusik och whiskey och öl med jämna mellanrum (eller annan alkoholhaltig vätska). Men let's face it. Jag är inte, och kommer aldrig vara, hård nog. Plus att jag inte har tålamod att lära mig något instrument (improviserade lufttrumsolon på en The Strokes konsert räknas inte). Jag är en ingen sportfåne. Jag gillar att träna och har alltid gjort. Diverse olika saker. Men jag har alldeles för dålig disciplin och tycker för mycket om att ligga framför TVn och äta chips. Det är tur att jag vill se bra ut (enligt mitt eget tycke då) och framför allt må bra. Mitt psyke är inte alls gjort för att vara ute och springa. Även om jag försöker tänka "Härligt, frisk luft.. Mmm.. Knaster under fötterna. Livet! Jag flyger fram!" Så slutar det alltid med "Andaas.. andas.. ANDAS! Fan vad tråkigt det är.. Och jobbigt.. Är jag inte lite trött i benen? Jo, ja det tror jag nog. Det känns i höger vad. Andas! Och gör det inte.. jo.. jag tror baske mig det gör ont i lungorna.. Eller.. eller är det inte.. hjärtat. Tänk om det är hjärtat! Jag måste nog vända om.. Ja. Shit. Så jag inte dör." Och, jag är ingen emo. Jag lyssnar visserligen på rätt mycket indiepop, men jag är alldeles för glad och färgglad i klädseln för att bli utpekad som en sådan på stan.

Nä, vet ni vad. Jag är en panda! Yup. Det sa de på radion. Och för er som inte vet vad en panda är så kan jag berätta att det är en glad emo. En någorlunda lycklig människa som är en aning för förälskad i sin kajal. Detta kanske inte är en identitet man kan nå särskilt långt på. Men det är en början. En första stämpel i mitt passport of life. Inte att förväxlas med WWF-pandan. Det är inte jag. Som ni som hängt med redan vet så duschar jag alldeles för länge och kör för mycket bil och är alldeles för disträ för att sopsortera nitiskt. Ja, jag vet. Nu ska jag lägga mig framför kaminen med hunden och skämmas lite. Men mest för att värma mig.

Fast föresten. Gills det alls om man stämplar sig själv?! Fan. Jag kanske har gjort allt det här helt i onödan.

Sommaren är kort. Det mesta regnar bort.

Jag har lärt mig hemligheten med gocartkörning - var kaxigast, våga gasa utav helvete och hoppas att du orkar hålla emot i svängarna. Jag skadade bara två personer och gjorde mig själv till krympling i nästan en vecka. Det tog ungefär bara en och en halv timme att kravla sig i BHn på mornarna efter det. Tänk er typ Gollum goes transa. Men det var helt underbart kul. Jag fickparkerade dessutom elegant in i däcken. Och jag var svettig som en dränkt katt när det var över. Vilket är en helt underbar förutsättning för att åka till paradiset på jorden, tjalemjaure och kasta sig rakt ut. Då får man känna att man lever. På kvällen blev det kubbmästerskap, armbrytning och livliga diskussioner till grillning och diverse alkoholförtäring i självaste mattisborgen. Vi var en brokig blandning av människor. Jag tror den yngsta var runt 16 och den äldsta strax över 60. Vi tyckte ganska lika men ändå väldigt olika gällande politik. Och det mesta annat. När vi började bli osams om viktiga saker som faktiskt har betydelse bröt vi av med kubb och whiskey och kunde käbblas på en lagom vänlig nivå om något totalt oviktigt istället. Det är så man skapar fred på jorden. Tror jag. Och kanske lite med kramar.

Nu är sommaren slut och fitness-Netto har vaknat till liv inuti mig. Har kört två gympass och varit ute och sprungit en gång på hela sommaren. Och allt under de tre senaste dagarna. Allt eller inget.

- Sommaren är slut för att det är sju plusgrader ute och Gasskas har stängt. Hur ska man nu rättfärdiga en onsdagsöl? Bara att ta första bästa sista minuten varsomhelst med vemsomhelst. Känns det som.

- Sommaren är slut för att jag håller på att regna bort och alla jag känner är panka och ganska trötta löss.

- Sommaren är slut för att mamma och pappa slutat servera mig middag. Då vet man att man har varit hemma liiiite för länge och det börjar vankas höst. Första veckan man är hemma kan man sitta bakåtlutad med fötterna på bordet och skriva ihop en egen meny med sina favoriträtter att få serverat på silverfat. Jag rör mig sakta men säkert från "drottningen är på besök" till "askungen". It's funny 'cause it's true.

Universum är ett monster. Men det har sparat dig och mig.

Har varit på äventyr igen. Skramlat minibuss 130 mil. 17 timmar tog det allt som allt med förvirrat letande av nycklar i Umeå, matpauser, bilköer, rökpauser och kaffepauser. Större delen av vägen lyssnade vi på RIX FM och ibland när jag lyckades få min röst hörd även P3. Kändes som jag satt ungefär en mil ifrån personerna i framsätet. Anywho. Detta innebar att jag under denna dag/kväll/början på natt hann höra Robyns alla fem hittar femton gånger var, X antal hundra jag kommer, lite ligga och mest någon låt med några som kallar sig trasig dörr. Inte undra på att man var en aning vimmelkantig när man kom fram. Där lekte jag småland i några dagar. Kramades med liten liten Aina. Umgicks med syster yster, john-john och mor och far. Sköt luftgevär. Grillade. Var på ankrace. Drack öl till ett battle mellan ett kyrkligt band på en båt och två gamla gubbar som sjöng visor ingen av dem kunde.

Sedan haffsade jag mig vidare i livet. Satt på en buss och drabbades av mild klaustrofobi när en enorm blandning av människor satt som packade sillar och tittade på solen utanför. Typiskt mig att åka buss typ finaste dagen någonsin. Jag satt och sjöng i huvudet. Sedan blev det stockholm i mitt hjärta! Körde motorcykel för första gången någonsin, eller ja, rörde lite i gasen och kopplingen med mycket hjälp. Sjöng allsång med en fågel, Måns och Petter i kvällssolen, vandrade runt i staden med fint sällskap, spelade biljard, åt sushi och pizza hut-pizza och avslutade med Jakob Hellman på kulturhustaket innan jag fick mig en identitet igen och min budget var slut för länge sedan. Så jag fick använda pengar jag inte hade för en flygbiljett hem.

Hemma har jag hunnit bli förstörd i själen av hur hemsk världen kan vara. Fastnade bokstavligt talat fysiskt i soffan framför norge-attackerna och kände mig som en urblåst ballong. Men sedan blev jag lite starkare i själen igen. När jag plötsligt mindes vad som räknas.

Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre.

Allt jag rör i blir till moll.

Nä. Bara saker som har motor. Förhoppningsvis. Har dödat en bil och en fyrhjuling på en vecka. Med mina magiska fingrar. Eller helt omagiska. "Host host död" säger grejerna. "Du kommer bli en dyr sommar för oss" säger pappa. "Nu vänder det!" säger mamma. Och jag säger något i stil med "blubb blubb". Nu har jag stressat ner på riktigt. Och det är tametusan riktigt skönt. Jag bara dödar tid (när jag inte dödar motordrivna saker). Oftast på helt okonstruktiva sätt. Ser knappt på TV utan bara sitter och sitter. Det kan i och för sig bero på "Åskaren" som Dennis säger. Som kommer hela tiden och oftast helt olägligt. Så jag har vant mig vid ett strömlöst hus. Sover på soffan och fikar. Fikar varenda gång strömmen går. Tur att jag har ett IKSU-kort och ett enormt IKSU som väntar på mig i Umeå. När jag rullar dit i september. Som en liten rund netto-boll studsar jag fram efter E4an.

När trollmor har lagt sina elva små troll.

Okej. Nu har jag officiellt kravlat mig djupt ner i Jokkmokkdvalan. Jag skyller på nio månaders sömnbrist. Och en veckas kulmen. Ja, försök du sova på ett liggunderlag när det är fyra olika fester som pågår runt ikring. Alltså fulla kids som sjunger "Jag tog en kula för dig men fick en smula tillbaks", "Om sanningen ska fram vill du ligga med mig då" och "If you're an animal then get on the floor" - samtidigt! Plus att en kille spelar säckpipa. Anywho. Idag har jag varit på loppis, lagat middag och sjungit allsång framför TVn. Ah. Nu ska jag läsa en bok och sova. Känner mig som tretton igen. Those glory days. När det viktigaste för dagen var vad jag fick för middag serverad (!). Tiden när jag såg på TV och läste böcker och tyckte det var det bästa i världen. Måste cykla upp till byn och ta mig en öl med folk imorgon så jag inte blir snusmumrik. Kanske jag till och med borstar håret.

Fred & Kärlek.

Jag har fått en hel livstid med livserfarenhet på en vecka. Jag har burit en kille som fått hela benet uppskuret. Kört fyrhjuling och blivit friad till. Druckit alldeles för varm öl. Och halvt kokande varmt vitt vin som smakade kadaver. Serve chilled - de menar allvar. Lärt känna otroligt underbara människor. Tappat/fått börsen stulen. Förlorde därmed mitt leg och blev sjutton igen och fick planka in till öltälten. Those glory days. Fått sovsäck och luftmadrass nedpissat av en däckad grabb. Hört ordet bajs en trilljard gånger när jag delade ut toalettpapper utanför bajamajorna. Lärt mig lika många bajamajahistorier. Det som inte har hänt i eller kring en bajamaja har aldrig hänt. Blivit klämd under ett bord. Nästa gång Journey spelar Don't Stop Believing ska jag vara beredd. Sett på band och blivit frälst. Om och om igen.

Nu är jag hes och lider av sömnbrist. Men jag skulle göra om det när som helst.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det.

Man kan anstränga sig till tusen för att göra allt rätt mot allt och alla. Och ändå blir det fel. För fel blir det ibland. Även om man försöker tänka rätt. Man kan verkligen vilja och sträva efter vara schysst mot allt och alla och ändå i slutändan är man inte det ändå. Jag tror baske mig att man försöker för mycket ibland. Glömmer man inte sig själv så är det någon annan som hamnar i kläm. Då får man försöka trösta sig med att man faktiskt försökte. Ibland gör man fan till och med fel saker av rätt anledning. Det kanske är det som skiljer idioter från de som ibland gör idiotiska saker. Den och den får tro och tycka vad denne vill. För man vet själv vad som hände. Och framför allt varför. Man kan mena väl och det blir fel ändå. Och ibland blir det helt enkelt bara. Man kan ju inte tänka jämt. Det blev som det blev för att det inte vart som det skulle. Och då måste man tro att man är precis exakt där man ska och borde vara, just exakt nu.

Och som vi fått lära oss i gruppsykologin och som vi själva lärt ut på reflektionsträffarna. Man ska inte säga man. Man ska säga jag. Och stå för det man säger.

Men jag vet inte för jag ångrar mig och ångrar mig igen.

Tycker det är baklänges och upp och ner att det är mina föräldrar som ska ut ikväll och jag som ska laga mat åt en liten familj och sen gå till jobbet. Någonting blev väldigt fel någonstans. Som när jag var hundvakt förra året när mina föräldrar for på Luleåkalaset. Satt ensam med en chipspåse framför sommarkrysset och skrek "BÅTMOTOR! ORDET BLIR BÅTMOTOOOR!" och var helt dödsnöjd över mig själv enda tills jag insåg att det bara var hunden som reagerade och studsade rätt upp i hopp om att få chips. Nåväl - tre nätter kvar. Tre. Det är ju nästan ingenting. Inte jämfört med alla lediga nätter jag ska fördriva i sommar.

Roligt är också att min pappa har planerat kvällens utgång hela veckan. Precis som en riktig ungdom gör. När man börjar bli piggare på söndagseftermiddagen är det dags att styra upp kommande helg. Det började alltså på söndag kväll "Nästa helg, då ska vi gå ut och äta gumman (alltså mamma), sitta på uteserveringen och ta en öl (alltså flera), HÄRLIGT!". På måndag lovar jag att det var anledningen till att han tog sig upp ur sängen och till jobbet. "Fan, det blir mysigt på lördag att ta en öl i solen!" och så vidare och så vidare till på onsdagen då jag åkte ner hit. Och så pratade jag med mamma nyss. "Är ni pepp på att gå ut ikväll då?". "Jo, vi ska gå ut och äta i alla fall men pappa var inte så sugen på att gå ut". Haha. Livets ironi. Han skulle ha gått ut i tisdags istället. Carpe diem.

Så har jag vitt och brett pratat om hur ledig och spontan jag ska vara i sommar. Då hände det så att jag fick ett erbjudande på morgonen om att följa med på en festival i Tyskland i Juli. Problemet är att jag måste bestämma mig typ NU. Shit. Jag, som heter beslutsångest i andranamn. Då tänker jag ju fram och tillbaka och runt i ojämna cirklar. Far jag dit så har jag kanske inte råd att göra något annat häftigt sen som jag inte vet vad det är eller om det ens kommer hända. Så jag räknar på saker som inte finns och sen kommer jag ha gjort ingenting på hela sommaren. Spontan my ass. Nu är det upp till bevis. Det är mycket lättare att säga att man ska vara spontan än att vara det. "Jag är spontan så länge det passar in i mina planer", borde man säga. Och pengar är ju faktiskt en världslig sak måste man komma ihåg. Jag ska fundera på saken. Vilket egentligen är det sista jag borde göra. Jag borde bara göra.

Men den lilla familjen jag ska laga mat åt är inte vilken liten familj som helst. Det är ju familjen knas-bus från självaste Smålandet. Åh vad jag ska pussa sönder liten Aina. Och syster yster. Och kanske lite John. Om han vill. Annars kan han få en kram istället. Jag är inte den som är den.

Umeå.

Vilken kontrast det var att komma ner till civilisationen. Folk överallt. Ja, förutom på Ålidhem då. Spekulera runt på stan i solen. Lunch på uteservering med en vän där vi blev sittande i två och en halv timme som deltagare på hela världens studentfest. Shit vad många kids som ska ut i världen. Jag får säga kids för att det var tre år sedan jag själv tog studenten. Det är den gyllene regeln. Bestämde jag alldeles själv alldeles nu. Sedan åt jag sushi i solen med en annan vän. Alla skulle varit här. Det hade varit något det.

Och nu har jag förbeställt Magnus Ekelund & Stålet - Svart flagg. Gör det du med. Det blir som rena rama julafton den sjätte juli!

Jag drömde en natt när jag satt och sov, och jag tittade ner ifrån där jag låg, och såg livet och livet såg ut som ett tåg.

Tycker faktiskt ganska mycket om att åka tåg. Men tycker inte särskilt mycket om SJ. Vet inte hur de har tänkt med hela den här -flytta fram avgångstiden fem minuter i taget- grejen de pysslar med. Som att man varje gång ska tänka "Åh, bara fem minuter, vad fint!". Som att man är alldeles för trög för att fatta att man suttit där i två timmar till slut. Då blir man ju småirriterad var femte minut och sen döless när man räknar ihop den totala summan tid som SJ knaprat upp av ens liv. Då tycker jag personligen att de ska 'plinplonga' direkt och säga "Ja, hej alla ni som fortfarande har mod och tålamod att åka med oss. Stor eloge till er! *spontan applåd* Nu är det så att något kört ihop sig igen. Ja, attsingens tänker ni. Och det gör jag med för nu missar jag min och min mans tredje bröllopsdag för att jag måste jobba över. Anywho. Minst två timmar sena blir vi i alla fall så ni kan ju försöka hitta på något mer eller mindre roligt så länge så tar jag mig en fika. SJ önskar er en trevlig resa!" Då tänker man "fan, dom är ju helt sämst" - vilket man i och för sig redan vet. Och sen kan man som sagt hitta på något trevligt en stund. Bryta ihop och gå vidare helt enkelt. Kanske gå ut och äta på något mysigt ställe. Eller om du sitter i Murjek som jag gjorde. Åka ut i bilen och ha sightseeing efter skogsvägar.

På min tågresa idag såg jag månförmörkelsen och blev mer eller mindre frivilligt mer eller mindre deltagare på en ganska fin men lite tragisk fest. Deltagarna var fyra män i min faders ålder. De satt alldeles framför mig och tjittertjattrade och det körde ihop sig mer och mer för varje öl de sänkte. De pratade om olika men ändå samma person och löste världsproblem med olika mängd kreativitet. Alla som de tyckte mindre bra om kallade de för smurf. Finns säkert en helt logisk förklaring till det. Lyckades sova en kvart med musiken på högsta volym i öronen. Sen tänkte jag att jag kunde lyssna och kanske lära mig något om livet. Jag lärde mig att fulla människor pratar goja, oavsett ålder. Och att jag nog är ganska klok ändå. Det bästa var ändå när vi närmade oss Umeå (alltså var lite mer än halvvägs) och de skulle reda ut vems fru som skulle hämta upp dessa fyra fulla män klockan två en onsdagsnatt. "Men ringer du din fru?" "Din fru?!" "Nää, DIN fru! Inte min fattaru väl." "Troru hon blir arg?" "Vem då?" "Nu kommer alltså din fru, inte hans?" I bakgrunden plockar någon upp en telefon och säger "FRUGAN! Kommeru å hämtar?" och så vidare och så vidare typ hela vägen från bastuträsk. Så när jag kliver av tåget raglar dessa män av innan mig och möts av två mindre lyckliga damer. De börjar självklart asgarva då de inser att de lyckats ringa efter två skjutsar eftersom att de är i sitt happy place. "Varför väckte du mig om ni redan har skjuts?!" "Ni är ju packade! Vem ska hämta Kalle imorgon då?" och så vidare och så vidare ut i natten. Och jag tänkte 'respekt åt livsnjutarna' medan jag försiktigt smög hemåt i det svaga solskenet. Alldeles nykter och förståndig.

Nu är det waaaay past bedtime. "Nästa uppehåll - John Blund!"

Take it easy.

Har blivit nersegad i byatempo. Känner i alla fall att det är på gång. För varje dag blir jag lite mer mitt gamla jag. Den jag var när jag läste minst en bok om dagen och inte behövde ha några planer. Jag promenerar i skogen och resonerar med hunden. Kan prata på i all evighet och hoppas att hon kanske lyssnar. Eller ha det som ursäkt för att prata med mig själv. Läser TV-tablåer med nästan uppriktigt intresse för vad som är på TV på kvällen. Huga. Har inte passat tiden till ett TV-program när det går på TV sedan Solsidan. Och då visades ändå det på söndagar. När vi redan låg ett gäng i en sliten hög på soffan och halvsov i gamla pizzakartonger och chipspåsar. Vi var som redo och på plats ändå. Men här. "Vad gör man i Jokkmokk en tisdag?". "Klockan åtta är det The Mentalist och klockan nio premiär för säsong åtta av So You Think You Can Dance". Eeh jaha. Kul. Vi ska inte ses och kanske. Eeh. Prata. Eller något. Och så blir jag uppriktigt besviken när jag får veta att Allsången inte börjar idag. Nåväl. Då har jag ju något att se fram emot till nästa tisdag. Så vet jag vad jag ska göra då. Slipper jag överraskningar och andra oväntade händelser. "Heeej Anette! Hörde att du var i byn. Jag tänkte att vi skulle åka och grilla på något mysigt ställe. Kanske ta en öl och spela lite spel eller kubb. Kanske sticka till Luleå och se vad som händer där. Eller gå på bio. Eller så kan vi bara hänga lite. Vad tror du?". "Assååå, kul att du ringde, men asså idag passar inte så bra. Nee, alltså jag har ju tagit fram en bit köttfärs ur frysen och sen är det Allsången och SYTYCD.. Men en annan gång!"

Life in plastic, it's fantastic!

Idag lekte jag med Ronja, snart fem år. Vi pratade om träning, meningen med äktenskap, bamse och lekte med barbies. Hon var mamman och jag var älsklingen som ville rida på min drak-kompis, åt upp all tårta för alla andra, fick ont i magen och tyckte att det var den bästa dagen i hela mitt liv. Varför kan man inte leka som man lekte förr? När jag plockade upp dockan fick jag en liten förnimmelse av hur jag kände för dessa dockor för typ hundra år sedan. En liten ilning av förundran och möjligheter långt ner i magen. De där dockorna kunde vara vad som helst. Vem som helst. Det var bara fantasin som satte gränserna. Men det varade i typ en microsekund. Max. Sedan satt jag och kände mig dum med en plastdocka med rufsigt hår i handen och hängde inte alls med i handlingen. Dum för att alla mina förslag till leken uppenbarligen var helt fel. Det märkte jag genom att jag fick mycket starka direktiv om vad jag skulle göra och hur jag skulle göra det. Alla mina egna initiativ sköts ned direkt. Plus att hon sen blev helt less och ville leka något annat. Tydligen har jag blivit såpass vuxen att jag är helt pantad i en femårings värld. Förstörd och insocialiserad i det vi kallar verkligheten. Störde mig kopiöst mycket på dockans rufsiga hår. Och så störde jag mig på att jag störde mig på det.

Man vet att det var måndag om man vaknar upp och det är tisdag.

12 grader. Mulet. Lätt bris. Inte en enda förpliktelse så långt ögat når. Ska cykla upp till Jokkmokk enbart för att det dödar lite mer tid än att köra bil. Och kanske lite för att det är billigare. Och miljövänligare. Och bättre för mitt hjärta. Och artärer. Men mest bara för att det tar lite mer tid. Äter upp en gnutta mer av denna måndag.

Min älskade fleece-tröja har gått sönder. Så jag har letat i hela Umeå efter en ny. Där fanns det ingen. Alla ba' "Duu, asså, det är sommar nu. Ingen använder fleece på sommaren." Eller ja, en del sa bara "Duu, assåå. Ingen använder fleece." Men sportis i Jokkmokk kan man lita på. 12 grader. Mulet. Jag kommer mysa på som fan i min nya fleece. Och så har jag något att göra ännu en stund. Ska testa tusen olika fleece i femtio olika färger och vända och vrida på mig i alla speglar de har där inne. Ett sådant viktigt inköp kräver sin eftertanke. Och så äter det upp ännu en gnutta av denna dag som världen glömde.

Höhö. Nåväl. Skämt åsido. Förvänta dig ingenting så blir du positivt överraskad. Nu ska jag lämna datorn. Och fånga dagen.

Jag ska bli skogsnymf när jag blir stor.

Skogsnymf

Hon älskade grannt väder
När trädens grenar bågnar
under brandskensfärgade löv
och solen ger ett alldeles speciellt
skimmer åt de resterande gröna
Ibland dansade hon på en matta
av sköra blad och inte ett enda
rörde sig, vördnadsfullt låg de stilla
Den klara, höga luften sträcker
sig och världen utvidgar sig
Den rena luften genomströmmade
henne, smög sig in i hennes innersta
så att hon bländade alla med
sin vithet och sina friska hjärtslag

av Maria Andersson

Sommaren i Jokkmokk var tre fina dagar.

Nu äre höst. Två dagars stenhårt solätande. Badande i två sjöar. Cyklande. Hänga gängande. 3,5or på en brygga. Minttu på stranden i natten med myggen. Hann vara skötsam. Hann bli lite för full. Det var vad jag hann med den här sommaren. Nu är det söndag och höst. Jag är relativt nyvaken efter att ha sovit i elva timmar. Och jag vet inte var livet börjar eller slutar. What to do, what to do liksom.

I'm coming out of my cage.

Jag har det bra. Jag har börjat inse att jag inte alls är ensam. Även fast jag inte har alla runt mig jämt och de inte ringer varje dag betyder inte att de inte finns där. Jupp. Det tog mig 22 år och några ensamma dagar i ett halvtomt Umeå för att inse det. Så bortskämd med social närvaro har jag varit i mitt lilla liv. Man lär så länge man lever. Jag har också börjat inse att alla inte lever "The Hills"/"Fast and the Furious"-liv hela tiden. Det finns faktiskt folk som spenderar tre dagar i soffan och tycker synd om sig själva framför Tyra Banks och Simpsons med jämna mellanrum. Och de allra flesta måste faktiskt jobba för att överleva. Det finns inte någon ond jobb-gud som bara tvingar mig att jobba för att bara jag ska missa allt som är häftigt, roligt och viktigt här i livet. Liksom bara för att jävlas. Nä, jag har det nog tamefan till och med bättre än de flesta. Många i alla fall.

Och detta kan jag säga trots att jag fick sanitet som arbetsområde på Peace & Love. Det kanske inte finns en ond jobb-gud, men det finns en riktig liten elaking till festivalgud som vill härja med mig. In your face! Jag ska äga upp sanitetsjobbet och hela festivalen. Only 'cause I can.

Du behöver aldrig vara själv. Inom om dig brusar det en älv. Som gör dig liten men så stark.

Övar på me-time. Har gjort det i en halvtimme nu ungefär. Går ganska bra so far. Har bara ungefär en vecka minus en halvtimme kvar nu att vara vilse, ensam i Netto-träsket. I'm on my own. Yup. Nedräkning pågår. Ska dyka ner i jobba-träna-äta-sova-dvala. Göra sjukt grymma spellistor på spotify och lyssna på alla andras för inspiration. Ligga i gräset och lapa sol när det finns möjlighet. Cykla en hejdundrande massa på min cykel som världens bästa pappa har lagat. Ska cykla runt runt och upp och ner och titta och fundera. Titta på folk. Äta god, nyttig och billig mat. Läsa bra böcker. Titta på bra filmer och serier. Bara sånt jag själv vill se. Göra det jag själv vill göra. Inget "Men vad vill du?", "Det spelar ingen roll", "Vi ser det du vill se", "Vi kan göra det du vill göra". Kasta mig i ett bad med en ansiktsmask och leka manikyr och pedikyr. Jag kommer komma ut på andra sidan om den här veckan lite starkare, lite snyggare, lite säkrare och så sjukt jävla pepp på livet.

Ska försöka att inte känna så mycket. Då börjar jag sakna. Åh, herregud vad jag saknar. Jag känner så mycket och så starkt. It's a blessing and a curse.

Lyssnar på Erik Zettervalls nya låtar som han spelade på P4 imorse efter kl 09.00. Och behöver aldrig vara själv.

Shoot me again, I aint dead yet.

Det är mitt sätt att berätta för världen att - I'm still alive. Still going strong. Typ. Har en mindre livskris nu. Jag har det ibland. Man får ha det. Som tur är är de relativt korta och oftast ganska ofarliga. Jag kallar den här min lilla depression. Eller min lilla depp. Så jag ringer till folk och berättar hur synd det är om mig så att de kan berätta tillbaka att det är det inte alls. Och det vet jag ju. Egenklijen. Den här grundar sig som vanligt i att jag känner mig ensammast i världen. Det är ett återkommande tema i min korkade lilla skalle. Vilket jag absolut inte är. Känns bara som att alla ska fara ut och resa och lämna mig ensam i Umeå-Ålidhood-gettot där jag ska jobba ihjäl mig. Alternativt ruttna bort, utveckla social fobi eller tappa talförmågan i brist på mänsklig kontakt. Nä-nu-ni. Nu spårade hon igen. Alla är sommarlovs-pepp och jag är sommarlovs-depp. "Kom tillbaka". "Don't leave me here". Och vad ska man göra av all fritid. Usch vad läskigt. Jag ska öva på me-time som mina vänner säger att jag behöver. Jag är som Jules i Cougar Town. Får typ stessutslag av att vara själv. Jag ska bli bäst på me-time. Så sjukt tråkig kan jag ju inte vara att hänga med. Och sen ska jag öva på att känna lugnet. "Känna-lugnet-me-time". Sätter mig under en korkek och finurlar. Eller så börjar jag slaviskt följa alla serier i världen. Jag kommer vara så sjukt redo sen när alla häftiga saker börjar hända. He blir bra det.

I went from being a bitch to actually human.

Har varit försvunnen borta i dimman, på jobbet, inte så mycket på skolan och överallt och ingenstans. Äventyr deluxe. Gör så mycket nu så jag har ingenting att skriva. Bloggandets ironi. Har gått en lektion i vänskap och kommit ut bättre på andra sidan. Idag sysselsätter jag mig mest med att göra saker för att undvika att skriva rapport. Hittills går det inte bra. Har bara lyckats ta en alldeles för lång dusch. Jag måste alltid duscha av mig jobbet innan jag känner mig ledig. Men nu svarar inte min lunchmate i telefon. Sedan vill jag försöka umgås med allt och alla innan Ålidhem och Umeå förvandlas till en spökstad och jag bara ska jobba och träna i någon vecka. Men allt och alla har egna liv och tentor och tjosan. Nåväl. Måste leva tillräckligt mycket nu så det täcker upp för då. Allt går att kvitta mot något annat. Är jag duktig i två dagar kan jag vara oduktig i fyra. Jag kvittar allt mot att jag inte röker eller snusar. "Idag kan jag äta sushi för jag röker ju inte" "Den här tröjan har jag råd med för jag röker ju inte" och så vidare. Tror baske mig det skulle vara billigare för mig att röka för då skulle jag ha så sjukt dåligt samvete mot min egen kropp och pappa, bror och syster så jag skulle inte unna mig någonting. Totally not worth it though.

En dag på landet.

Två av fem toasts får kosläppet. Eller betessläppet som riktiga kultiverade bönder säger. En halv för att korna var lite glada och det var mysigt. En halv för att det fanns hamburgare att köpa. Och det vet vi ju alla att det är tusen gånger godare ute i ingenstans. Och en hel för det fina sällskapet. Jag drar av en poäng för blåsten. Och en poäng för att korna inte var tillräckligt glada. De var typ "Oj, kul att komma ut i naturen." Istället för "JIIHOO! JIIHEEYY! WOOOW! HURRA! FRISK LUFT! GRÄS! LIIIIVEEET!!!!". Nää, jag hade velat ha lite mer okontrollerad glädje. Inte tio joggandes kor och två som gjorde två skutt. Otacksamma kor. Nåväl. Inte deras fel att jag förväntade mig en kör av sjungande färgglada kor med ballonger. Så drar jag av den sista poängen för alla gråtande barn. De åt upp lite av koglädjen. Jag förstår att barn blir ledsna och ofta i fel lägen. Men nu bestod halva publiken av barn. Och det kändes lite trist att de alla skulle hamna i ettårskrisen just när det roliga som föräldrarna släpat dit dem för skulle hända. Nåväl. Sedan var det en skräll att det var så sjukt mycket folk. "Tänk att det finns så många som har lika lite att göra som oss" sa jag och Elin till varandra när vi utforskade ett märkligt sjunkande vägfenomen. Sedan deltog inte jag och Hanna i ett lotteri där vi kunde vinna gårdsgrus. Jag vet. Tråkigt av oss. Men vi kunde som inte riktigt komma på vad vi skulle göra med det. Som tur var tyckte jättemånga att det var ett jättebra pris. Jag har aldrig känt mig mer som en stadsbo i hela mitt liv.

Sommaren är kort.

Kastades rakt in i sommaren och ut på andra sidan. Flög genom två och en halv dagar av sol, gräsmattor, gladiatorsandaler, glass, fotboll, sushi, fina människor, promenader, brännboll och grillningar och landade i en mulen fredag. Jag hade precis börjat inse att jag inte behöver ha femton lager tröjor så jag svettas sönder och samman när jag måste halvjogga till skolan för att jag gått iväg för sent.

För det spelar ju abslout ingen roll om man kliver upp klockan fem eller fem i åtta så går man alltid iväg liiiite för sent. Jag ställde till och med fram klockorna för att jag skulle självstressa mig själv. Vad hjälpte det när jag visste att det bara var att ta alla klockslag minus fyra minuter för den verkliga tiden. "Höhö, mig kan jag inte lura". Och så var jag likförbannat tvungen att ta milslånga steg i jivetakt och spela oberörd där jag dundrade fram efter studenternas motorgångväg. Samtidigt som jag krånglar mig ur minst tre av tröjlagrena för att slippa se ut som en dränkt katt när jag kommer fram. Måste se ut som att jag tror att jag är förföljd samtidigt som jag slåss mot en inre demon och så slutar det med att jag trasslat in mig i hörlurarna. Allt för att jag glömt att det inte är februari längre.

Nåväl. Var var jag. JO. Det var mulen fredag. Ingen dålig fredag direkt. Men en mulen fredag. Typ höst. Gråblåsig höst. Efter en alldeles för kort och fin sommar. Så glad i hågen gick jag ut i min tunnaste finaste sommarjacka och tvärvände så fort blåsten nådde näsan och låg och halvtjurade på soffan i fleecetröja resten av dagen. Droppen var att jag la ungeför 10 procent av mina nuvarande tillgångar på en biljett till Veronica Maggio. Jag gillar inte ens henne.

Som en parentes kommer då här Nettskibraukas och Sofipropps livsskola, del 2. Man måste anpassa sig efter läget. Tydligen tycker resten av världen om Veronica Maggio och alla ska dit. Så alternativen är att vi sätter oss på en bänk själva med en flaska tequila och löser varandras och världens problem. Eller. ELLER. Så går vi dit där alla är och äger upp stället. Vi resonerar som så att hon kan ju spela, vaddå, max en timme, va? Och under den timmen kommer alla stå och skrika "Jag kommer, jag kommer, åh, jag kommer, jag är nästan där". Samtidigt som vi, kloka individer kan glida till baren som förhoppningsvis är nästan helt folktom. För vem betalar en massa pengar till en artist man inte vill se. Nä, precis. Bara vi. Om. OM. Det skulle vara någon där så torde denne troligtsvis också vara så pass klok att denne inte heller har sjunkit ner i Maggioträsket och därmed har vi också sållat bort den folkgruppen plus att vi har ett samtalsämne PLUS att vi kan köpa en drink utan att få furtio blåmärken och missa hela kvällen. Voilá! Sen när hon spelat klart kan festen fortsätta.

Nu spårade jag igen. Hur som. Igår var typ en måndag. Jag hade helg mitt i veckan och sen blev det måndag. Men det var en bra måndag. Mycket för att sverige smiskade tjeckisk hockeyrumpa. Så kan det se ut. När man lever upp och ner och bak och fram och en dag i taget. Vår blir världens bästa sommar och höst på en sekund. Och onsdag är fredag och fredag är måndag.

Sen jobbade jag en natt och så blev det hipps vipps lördag igen. Och teckenspråkets dag! Det firar jag med ett gäng glada kor. Bättre ett gäng glada kor på ängen än en sur en i sängen. Eller något. Visdomsorden haglar. Som vanligt. Gratis. Bara idag.

We've got the right to live, fight to use it. Got everything and you can just choose it, I won't just be a puppet on a string.

Brände skiten ur en kastrull i morse. Nu luktar det kadaver i hela lägenheten. Men idag är en sådan dag när det inte kunde spela mindre roll. Hade det varit igår på morgonen hade jag säkert svurit en ramsa om att världen var emot mig och sörjt kastrullen hela dagen. Men inatt har jag fått sova på jobbet och solen skiner rakt in i mig. Så jag tänker kasta kastrullen tätt följt av en slängkyss, "tack för den här tiden" och "vila i frid". Sedan tänker jag dansa zumba för mig själv i lägenheten, duscha upp mig något fruktansvärt, klä mig i det somrigaste jag kan och hitta någon som vill äta en glass med mig i eftermiddag. Mitt största problem idag är vilken färg jag ska ha på nagellacket.

Bästa låten idag:

The Strokes - Under Cover of Darkness.

När den här låten spelas på Peace & Love i sommar finner ni mig längst fram.

Var dag.

Hur kunde måndagarna bli så sjukt mycket måndag? Det måste ju betyda att helgerna har blivit så mycket mera helg. Tillåt oss leva på hoppet. Somnade lutad mot händerna längst fram i klassrummet idag. Och ändå har vi bästa föreläsaren någonsin. Han är typ min psykologgud. Nåväl. Nu har jag packat ner kurslitteraturen i min gröna lilla väska och ska strutta iväg till jobbet. Jag håller på att räkna ut hur man går från "working" till "working class hero". Alla sätt att döda tid på är bra utom de dåliga. Dötid innebär ju föresten att man dör tidigare. Fick jag lära mig idag. Och att man river upp musklerna vid kejsarsnitt så de ska läka bättre. Då vet ni det.

Om jag är säker på mig själv, men aldrig är för självgod.

Vill du..?

Har fått sommarlåtar sprutandes ur öronen på mig idag. Fantastiskt galet. Bjuder på två som är väldigt olika mycket bra på väldigt olika sätt.

Om sanningen ska fram

Danza kuduro

Tacos med två av mina bästa vänner och bio på det. Icke dåligt. Kanske precis vad jag behövde för att uppskatta vardagen igen. Vi såg Fast and the Furious Five. Se den. Ni vet - hjärndöd orealistisk action med en massa feelgood och snygga människor. Myche bra. Men se inte trailern innan. Se ingen trailer någonsin mer för guds skull. Man får ju se hela filmen. Tips från coachen. Förutom Baksmällan 2. Den avslöjar typ ingenting och är bara skön. Men bara den. Kom ihåg det.

Och jag borde sova för har en enormt lång dag imorgon. Sedan kommer min fina vän och vi ska vinna musikquizet på EPPn. Sedan bär det av ut i natten. Gissar jag.

Här sitter jag och löser världsproblem och ute skiner solen.

Alltså ursäkta mig. Jag kanske är helt efter, inte tillräckligt insatt och/eller blev politiskt och omvärldsintresserad alldeles för sent. I sådana fall ber jag om ursäkt i förväg. Men kan det aldrig lugna sig med Bin Laden? Han var ju helt bortglömd. Var det någon som brydde sig om honom längre? Förutom den miljard som tydligen fortfarande jobbade med att döda honom. Och kanske hans familj. Var det alls någon som på allvar stod och funderade "Hmm, har de inte hittat Bin Laden än? Känns ju sjukt otryggt. Om de bara kunde hitta honom.", när de stod och väntade på bussen och pillade sig i näsan dagen innan USA smaskade ut att de hade knäppt honom. Nä. Jag tror faktiskt inte det. Han har säkert suttit i en grotta (meeeen näääää, vi har ju alla sett att han hade ett huuuus, på nyyheteeernaa) och varit helt ofarlig skitlänge. Säkert dement. Och nu har USA lagt enorma resurser hur länge som helst på att döda en elak gubbe. Tänk vad man hade kunnat göra med alla de resurserna. Kanske försöka överskrida kulturkrockar och öka förståelsen i världen. Åt alla håll och kanter. Det gäller både hit och dit. Då kanske man bekämpar terrorism och rasism och våld på riktigt. Kanske. Heja. Världen är inte säkrare. Snarare tvärtom. Riva upp gammal skit. Heja världen. Vi kommer ingenstans. USA gör som vanligt. Åker runt och provocerar. Och omvärlden applåderar. Och alla andra som har det svårt är tydligen bortglömda.

Och så gör jag som man inte ska. Jag vill att man ska sluta prata om, spekulera i, kolla på bilder på, hans död. Och så pratar jag om det själv. Suck. Bäst jag går och tömmer skallen på IKSU med världens hårdaste träningspass och doppar huvudet i världens varmasta bad efter det. Och sen kanske gör något vettigt av min lediga dag. Så gör vi. Så kanske det kommer ett inlägg som är mer krambjörnsinspirerat senare. Vi får la se.

Jag är hårt arbete. Jag är fattigt betalt.

Utan er - Magnus Ekelund & Jakob Hellman

Jag är ledsen att det blev såhär

Försöker hålla ut, och stå emot

Skogens ljus, allt försvann

Nu är det kris

Jag vill bli hel igen

Jag är hårt arbete

Jag är fattigt betalt

Jag är revolvern mot tinningen

Jag är hjärtat i kras

Jag är ensam i skogen

Jag är allt slår tillbaks

Jag är den ende du känner som har livsgnistan kvar

En kristall i ögonvrån

Lyser upp, och lyfter mig

Är det du, som håller mig

Jag är sanden i ett glas

Jag är elektroderna i pannan

Jag är draget på stan

Jag är djupa andetag

Jag vattnet i källan

Jag är dagg om våren

Jag är handen på stängslet

Jag är spring i benen

Jag är den ende kvar på jorden

Kärlek är alltid mitt svar

För jag är ingenting

Utan er

Ibland kan man bara vara sitt sämsta.

Efter en hemtenta får man så sjukt mycket fritid. Massor med fritid. Alldeles för mycket fritid för att man ska kunna uppskatta den. Jag har så mycket tid att göra av med att jag gör ingenting. Men det var faktiskt inte sant för idag har jag spelat beachvolley. Man ska inte underskatta nöjet av en boll och en massa sand med en del folk. Ånej. Men igår var ändå en mycket värdare dag. Då såg jag till att göra en massa saker för att, eller trots att, jag hade hemtentan dinglandes över skallen. Och för att en mycket fin person var fin mot mig. Ja. Det är nästan så att man lever mer då. Alltså med något tungt dinglandes över skallen. "Det kan ramla ner när som helst så jag måste leva så mycket jag kan nu när jag kan". Fick en massage av en helt riktig massör och åt nästan rå fisk på bästa sushibaren. Sedan somnade jag på väg till Narnia. Nu bara är jag. Sov en timme framför Top Model. Hujjedamig. Hade det funnits någon död person vid namn Carpe Diem hade denne vänt sig i graven. Nåväl.

Fick mail från kursansvarig idag, alltså dagen efter jag skickat in hemtentan en dag för sent - "Det är lugnt, bättre sent än aldrig..", skrev han. Som att han vet att jag är på väg överallt och ingenstans samtidigt och har full förståelse för det. Det tyckte jag var fint. Heja Sverige! Och Norge tydligen!

Jag hade kunnat gå ut i solen nu. Men jag överraskar och låter bli.

Gitarrer och bas, trummor och hat.

Dumma värld.

Hade en enormt rolig, tokig, dansant kväll på Corona på fredagen med superhärliga människor. Kvalborg. Vilket jag gissar betyder typ "kvällen innan valborg" eller något annat fräsigt. Anywho, alla anledningar att fira är bra (Med reservation för undantag såsom dårar som firar rumpan av sig när USA lyckats döda en terrorist. Våld föder våld. Var god sjunk ner till samma skruttiga nivå som de ni påstår er bekämpa. Det är ju jättebra att en dum människa inte kan hitta på mer dumheter. Men hålla på att fira en massa död och våld. Blä för det. Var bara tvungen att säga det.) På lördagen var jag oförskämt pigg och sparkade igång mina halvdöda vänner och lyckades skapa en något lugnare men mycket trevlig utgång då med. På söndagen ringde jag min vän klockan tio, "fasiken hörrö, jag är helt pigg idag med!" "mutter... mutter.. ta det bara lugnt, du vet om att klockan bara är tio va?" Och efter det var jag död. Låg i fosterställning och tyckte lite synd om mig själv. Sedan åkte jag till sjukan och hälsade på en vän som är inlagd och insåg att det faktiskt inte var det minsta synd om mig.

Sedan. Huga. Jag var inte redo för vardag. Och som extra salt i såren blev det helt hypermycket vardag på en gång. Så mycket måndag så att alla andra måndagar bleknar i jämförelse. Tre ton hemtenta hängde över skallen på mig i en skör liten tandtråd och jag höll bara på att somna fyra gånger på handledningen. Bokstavligt talat kravlade ur sängen i morse. Och då när himlen är som gråast så börjar det snöa och telefonen ringer, "Du har ju inte hunnit få ditt schema än.." "Nää" "Ja, alltså jag har satt dig på att jobba ikväll" "Jaha, okej". Det hade man ju kunnat satsa sin högra arm på att det skulle hända. Jobb blir så mycket jobbigare när det blir ett överraskningsmoment. Tycker jag i alla fall.

Nåväl. Man kan väl inte leva loppan jämt. Det blir ju helg igen någon gång. And if you smile at the world, the world will smile at you. Ibland i alla fall. Låt oss leva på hoppet.

Och nu kommer jag lämna in en uppgift för sent för första gången i mitt liv. Living on the edge. Men jag vet inte riktigt om det gills när kursansvarig sagt att "det är väl inte så noga".

Sofipropps och Nettskobrauskas livsskola, del 1.

Nu har vi börjat Skate:a. For real. Det var inte bara snack. Jag älskar när saker inte bara är snack. Är därför sjukt viktigt för mig att fyllesvammel blir sanning. Förlåt mig, är sanning. Det blir mer och mer viktig för mig hela tiden. Jag vill inte vara en sån där tråkig som "vi borde göra det och det, och vi borde höras då och då" och sen ruttnar jag ändå på en soffa. Jag vill göra det och det och höras då och då. Var därför jag våldgästade stackars Jocke en dag för att jag hade sagt helgen innan att "vii booordeee hääänga meeer!" Och det vill jag ju också så det var ju bra. Satt på hans soffa och pratade av honom öronen. Sedan vet jag att jag har lovat att koka palt till halva klassen. Och det go'vänner är något jag faktiskt jobbar på. Har aldrig kokat palt i hela mitt liv. Så jag måste öva först.

Anywhooo. Igår skulle vi börja skate:a i alla fall. Nu ska jag lära er hur man gör.

Steg 1 - Köp en skateboard. Och låt inte damen i affären lura på dig en dyr jävel.

- Jag vill ha en skateboard!

- Jaha, okej, då ska vi se...

- Den billigaste tack!

- Nja, alltså här har vi ju en bra en.. säger hon och tar fram en för 999.

- Nä, alltså jag har inte råd med den. Jag vill bara ha en billig skateboard som man kan skate:a med.

- Ja, alltså här har du en för 499, och en för 199. Jag rekommenderar att du tar den för 499 för att köpa den andra är att kasta pengarna i sjön.

- Vaddå, går den sönder?

- Nae, alltså men du kan inte svänga med den. Och alltså den funkar inte för dig.

- Nähää, sa jag och plockade på mig den billigaste med en liten Buddah på.

- Jag säger det här för din skull... sa hon. Och det kändes faktiskt inte alls som att hon menade det. Vilket gjorde saken mycket lättare.

Kunde de skate:a på sjuttiotalet borde väl den här duga åt mig. För det har jag sett i Lords of Dogtown. Se den! Jag tänker se min lilla billigbräda som en utmaning.

Steg 2 - Gå och köp öl. Uteserveringarna hade inte öppnat ännu (Skandal!). Så vi gick på systemet och satte oss vid vattnet med varsin pissljummen öl vid en parkering. Man solen sken så vi var int' bitter. Inte värst i alla fall.

Steg 3 - Stå på brädan.

Steg 4 - Åk framåt litegrann. Kom ihåg att ställa ifrån dig ölen. Annars finns det risk för spill och spritmissbruk.

Hoppa inte till steg 10 - att börja tricka och försöka olla (??). Då ramlar man.

Steg 5 - Hitta en lagom snäll kurva och försök svänga. (Undvik små skate-folk. Det kom en liiiiten liiiten grabb susandes förbi i full galopp och åt av vårt självförtroende så vi fick regressera tillbaka till steg fyra ett tag.) Men tji fick du, damen på affären. Går alldeles utmärkt att svänga med våra skruttbrädor. De lämnar numer aldrig vår sida. Användningsområdena tar aldrig slut. Och vi har börjat känna att vi tillhör en ny grupp i samhället. Möter man någon på stan som bär på sin bräda nickar man menande åt varandra. Som att vi delar något de andra inte har. Eller vet något som andra inte vet. Inbillar jag mig i alla fall.

Sedan drack vi lite rödtjut, åt tacos och for och spelade biljard. I am the champion my friend. Och inte alls kaxig. Alls.

Dagens sms: "Haha! Mamma hälsar att hon hittade din gröna mössa, 40 kr och en jäkla massa barr i din säng."

Fiskens ingenbryrsigmodell.

Jag hatar Fixens implementeringsmodell av hela mitt hjärta. Och det är väl egentligen kanske inte modellens fel i sig. Det är säkert en jättefin modell som fungerar skitbra i vissa fall. Vad vet jag. För jag vet verkligen inte. Och min hjärna vill verkligen inte veta. Det är nog det största problemet. Blubb blubb. Snart börjar man väl spela på läppen. Må det regna nu i två dagar så jag får något gjort. MEN! Men ni ska veta att de har börjat sätta upp uteserveringarna i stan. Så det finns hopp om livet.

Min födelsedag var glimrande. By the way.

Back to reality.

Happy birthday to me.

Idag för 22 år sedan kom ett litet knytte till världen som visade sig bli till mig. Det tycker i alla fall jag är något att fira. Facebook är ju bäst. Ingen risk att man blir bortglömd när man har ett internetfenomen som påminner hela världen. Och solen skiner. Kom hit och ät tårta, grilla en korv och/eller drick ett glas vin med mig. Blir en mysdag utan dess like.

En liten present till er alla från mig alla:

www.argalappen.se

www.tjuvlyssnat.se

Man kan göra stor skillnad fast man är liten.

I vanliga fall när man ska skriva hemtenta är allt annat så mycket roligare än att göra just det. Disken är borta och man kan äta yoghurt direkt från golvet. Om man skulle känna för det. Man tränar som aldrig förr och tittar på halv åtta hos mig. Men nu har det gått ett steg längre. Nu skulle jag fasiken hellre rensa navelludd på främmande män som inte duschat på en vecka. Är sååå sjukt omotiverad så ni anar inte. När man ska skriva om motivation också. Ödets ironi. Nu har jag målat naglarna för femtionde gången. Så för tillfället är de gröna. Och så har jag sett Barbie - Tummelisa med Ronja och Dennis. Jag hörde mig själv säga "sschh, vi kan väl prata om det sen Ronja, jag hör inte vad de säger, jag vill ju se slutet!", och jag kände att the botten is nådd. Tummetottlingarna vann över de läskiga företagsmänniskorna, alla dumma vuxna och monstermaskinerna och jag tror att livet får ett lyckligt slut.

Jag tänkte som födelsedagspresent till mig själv att alla som kommer för att äta tårta imorgon får sätta sig och skriva en halv sida organisationspsykologi innan de får någon fika. Glimrande.

Såg för övrigt en donna med shorts och linne som spatserade runt på stan idag. Vafan. Man behöver väl inte fara och bada första dagen solen skiner. Jag ska skratta i min fantasi när hon blir sjuk och liggandes inne när den riktiga sommaren kommer. Nä. Det menade jag nästan inte. Okända flicka - jag önskar dig allt gott här i livet.

Räknar alla skitstövlar i rummet. Och jag är definitivt inte ensam.

Still counting.

Sjukt soft dag/kväll/natt igår. Skotrade runt på fjället, bastade och drack öl. Bland annat. Hängde gäng med en ripa. Bland annat. Men jag undrar hur jag egentligen bar mig åt där på skotern. Jag kan inte titta åt vänster. På fullaste allvar alltså. Gör ont som fan. Märligt. Starkast misstänkt är miniskidorna. Eller snarare krascherna. Eller karma. Eller lagen om alltings jävlighet. Nåja. Det var riktigt trevligt. Trots att livet satte sina käppar i hjulet här och där. Som det alltid gör. Man får se det som en utmaning. Eller något. Idag vann jag en hundring i poker. Och en hel hög med heder. Och än är kvällen inte slut. Det bådar gott för framtiden. Fånga dagen.

Känna lugnet.

Det märks att man är van vid ett annat tempo. Eller att man är helt totalt rastlös. Eller sönderstressad. Redan innan jag landade hemma i byn hade jag hört av mig till fem-sex pers för att förbereda dem på att jag ville "hitta på något, vad som helst". Jag hann knappt sätta mig på köksstolen och svälja middagen så var jag påväg någonstans, ingen vet vart. Mor och far försökte berätta att jag skulle "lugna ner mig" och "bara ta det lugnt" för "det kan du behöva". Visst det kanske är sant. Jag kanske måste sänka tempot. Men i sådana fall kan väl Jokkmokkarna höja tempot ett snäpp eller två. För de har ju inget tempo alls. Låt oss mötas halvvägs. Göra något. Inte mycket. Men något. Kompromiss, javisst. De som var kvar i byn och som man fick tag i skulle självklart uppåt fjälls. För det är så flyttvågen går i Jokkmokk runt påsk. Som svanar om hösten rör sig neråt rör sig Jokkmokkare uppåt på skärtorsdagen. Nåja. Igår dök jag ner i en rödvinsflaska med ett gäng trevliga grabbar i alla fall. Men när jag hamnade i en lägenhet och hälsade på en yngre kille jag tyckte var bekant med "vi har väl träffats förut" och han svarar "jo, du var vikarie åt mig i nian" kände jag att det var dags att åka hem och lägga sig. Sedan vaknade jag alldeles för tidigt idag, och hann gå världens längsta promenad med en och ta en fika med en annan. Det var nice. Jag frågade mamma hur många öl jag skulle köpa. Hon sa fyra. Så jag köpte nio. Sedan gick jag till nordpoolen och hälsade på tomten med Ronja och Dennis. Lärde Ronja att sms:a och Dennis hur man använde ögonfransböjare och rouge. Ja. Jag säger det själv så slipper ni. Det är ju en jävla tur att de har mig.

Imorgon ska jag också flyttfågla mig. Leka påsk på en skoter och dricka öl i en bastu med en vän. Låt oss bara vara. Inte tänka. Inte göra. Bara vara. Och känna lugnet. Ja. Och sen festa i kåtan. Såklart.

Livet på en pinne.

Är helt slut. Jag borde inte vara såhär slut. Jag har varit nykter hela helgen. Arbetat, tränat och promenerat som en tok. Ätit sol och frisk luft. Det är fan inte nyttigt att vara duktig och nyttig på helgen när man är student, vilsen, ung och dum. Så nu har jag ont i varenda muskel i hela kroppen och skulle säkert kunna sova för evigt. Eller ett tag. Träningsvärken från helvetet. Skönt. Men. Funderar allvarligt på hur jag ska kunna tvätta håret. Bara det blir ju en parodi i sig. Så jag gör som de kloka har sagt. Jag lyssnar på min kropp. Och den säger, "du ska inte jobba helg, inte nu, inte när det är vår, inte när du är så rastlös". Inte mycket att göra annat än att ge bort nästa jobbhelg till bättre behövande och leka livet istället. Så valborg here I come! Men det var inte sant, och det var inte sant, för däremellan kommer påsken!

Profilbildsångest.

Ska man bli orolig när man inte kan välja profilbild på facebook? Känner inte igen mig själv i en enda bild. Där ser jag helt ledsen ut. Där är jag alldeles för glad. Alldeles för blek. Alldeles för plöfsig. Alldeles för sminkad. För posig. För flottig. För dockaktig. För lite jävlar anamma i ögonen. För krokig. Varför har jag näsan i den vinkeln. Armen i skyn. Den tröjan. Jag tror jag har lite för höga krav på en bild. Jag vill att den ska berätta allt om mig. Varenda litet personlighetsdrag och alla tillfälliga känslomässotillstånd. Som i och för sig pendlar var tredje minut ungefär. Kanske är där problemet ligger. Jag är en ny person en gång i timmen. Anette Sandström har bytt profilbild. Ja. Profilbildsångest. Där har terapeuterna något att bita i. Typiskt facebook. Fan vad jag hatar att jag älskar dig.

I gotta go find myself.

"Alkohol löser inga problem, men det gör inte mjölk heller."

"Alkohol kanske inte är den bästa lösningen, men det är billigare än terapi."

"Alkohol är dåligt för dig. Men varför ska man leva så länge som möjligt och ha så tråkigt som möjligt under tiden."

Med det sagt går jag snart till jobbet. Have fun kids! We built this city.

Du och jag borde starta ett band och låta det explodera i skyn.

I gotta go find my own way
I gotta go make my own mistakes
Sorry man for feeling
Feeling the way I do

Är enormt rastlös. Hela, hela tiden.

Life is life.

Det ska inte vara lätt. Nu ska jag sova ikapp tre dygn. En självkänsla. Och lite vett. Kanske en gnutta galenskap också.

Shine like stars.

I see the black fade to grey

I feel forwards as the only way

Cast a wish to the moon afar

Spare a thought for the ones who matter

If we could only mend the breaks

Open up our arms to fate, sweet fate.

Hold on tightly and hope it all lasts

Celebrate the future

Shine like stars

Shine like stars do

Born this way.

Don't hide yourself in regret,

Just love yourself and you're set

I'm on the right track, baby

I was born this way

Give yourself prudence

And love your friends

Subway kid, rejoice your truth

In the religion of the insecure

I must be myself, respect my youth

I was born to be brave

I'm beautiful in my way

Me time.

Fredag var min dag. Jag umgicks uteslutande nästan bara med mig själv. Och var sprudlande trevlig mot några främlingar (vill jag inbilla mig). Fikade med mig själv på Umeå flygplats och bara andades. Flög och lyssnade på musik. Tågade in till Stockholm city och försökta skojas med några vänner. Det gick sådär. 2-1 till dem. Ringde folk jag ringer för sällan. Sedan gick jag ut på stan och spatserade omkring. Gjorde något jag alltid velat göra. Gick på date med mig själv. Klampade in med all självförtroende och självkänsla jag bara kunde frambringa och satte mig vid ett fönsterbord på Pizza Hut och beställde en Margherita och ett glas vitt. Sedan satt jag där alldeles för länge och smuttade på mitt vinglas och tittade på folk. Sådär så att servitrisen blev lite nervös. Sedan betalade jag, firade av ett gigantisk leende, sa "ha en bra dag!" och stampade ut i ett grådisigt Stockholm och försvann i mängden...

Life is a bitch and then you die.

Nää, Netto.. Life is a beach and then you dive.

Nu ska jag ta tag i mitt liv. Eller slänga bort det. Kanske både och är samma sak. För det är sällan allting är svart eller vitt.

Alla tittar på mig. Där jag går i mina gröna skor. Jag dansade omkring på gatan. Och hela världen den log.

Näpp. Icket sa nicket. Igår när jag återigen vandrade för mig själv och småsjöng i solen kom jag till insikt om att det börjar våra sig. Och att jag ville ha ett par converse. Har aldrig ens tänkt tanken förut. Har knappt tänkt om jag gillar de skorna på andra eller inte. Så bara slog det mig. Soft med ett par converse. Men bara om dom är gröna. Mina gröna converse. Ju mer jag tänkte på det desto mer hopp satte jag till de där skorna. De skulle leda mig rätt. Just follow your feet. Så idag mitt i allt åkte jag in till stan och letade i varenda butik som skulle kunna tänkas ha mina super duper magiska skor. Men nada. Det finns blåa, gula, röda, turkosa, vita, randiga, smala, tjocka, långa, korta och femton olika nyanser av rosa men baske mig inga gröna. Så till slut. När jag börjar sparka grus framför mig och tappa hoppet för mänskligheten igen ser jag baksidan av dem i ett skyltfönster. Taadaa! Så finns de inte i min storlek. Det var ju en högoddsare. I och för sig var de ljusare gröna än vad jag tänkt mig och i den slimmade modellen. Men vafan. Ibland måste man kompromissa lite med sina drömmar.

Nu är jag tillbaka på ruta ett. Lost i cyberspace. Skooorna..? Vaaaar ääär niii? Kooooom fram, kooom fram wherever you are! Nä, jag kommer nog helt enkelt bli tvungen att beställa dem från Amerikat. Man ska inte veta vad man vill ha. Då hittar man fan ingenting.

Inte varmt men nästan vår. Ingen lösning men ett spår. Inte där än men på väg.

Jag har typ ledsnat totalt på att kolla meningslösa saker på TV. Jag roas inte av det som jag brukar. Blir helt rastlös. Stör mig på Oprah Winfrey som kan allt och har allt. Låt mig inte ens nämna Tyra Banks. Matlagningsprogrammen har blivit tjatiga. Ja. Jag vill också ha råd att äta pilgrimsmussla och spaghetti lobster och inspiration att laga rödlöksganouch med paprikafussiluller så vidare och så vidare. Men idag blir det köttbullar igen. Och i alla program åker folk ut och en vinner. Säsong åttahundranittiofem vare sig de klipper hår, modellar, syr kläder, lagar mat eller dejtar. Jag vill ut och köra vårskriet, härja eller rädda världen. Jag vill själv klippa hår och laga mat och träffa folk. Men jag orkar inte. Så istället vandrar jag runt som en yr höna och letar meningen med livet i mina bakfickor. Jag lovar mig själv hela tiden att man får ha såna här perioder. När man känner sig som en maskros. Så kan man bli en solros sen, med en doft av sommar och kaprifol. Nä. Vad gör jag annars. Jag springer mellan skola och jobb. Nä. Det var ljug. Jag lunkar mellan skola och jobb och nynnar halvhögt till musiken som dånar i öronen. Viftar lite med armarna när jag tror att ingen ser. Jag längtar till min fyratimmars bussresa på fredag. Tokiga tjej. Bara jag. Mitt huvud och min musik. Strålande sol utanför fönstret och en massa människors liv som susar förbi. He blir bra det. Så ska jag gå på en dejt med mig själv i huvfudstaden. Och bli upptäckt. Eller något.

Nä. Jag behöver nog gå ut och äta en glass och stjäla en kram av en främling.

Let's play in the sand, like we used to. Take comfort in mum, like we used to. Have one caramel and be happy. Plan one day ahead, like we used to.

Spännande fakta för intresseklubben att anteckna: Från det att jag skrev det förra inlägget har jag kallat alla jag känner för duktig. Och menat det från hjärtat. Usch vad jobbigt. Betyder det att jag måste radera inlägget?

Och bloggen har fått hybris så det går inte att göra texten mindre.

Duktig?

Jag skiter i listan. Because I can. Eller så återupptar jag den en regnig dag i april. Vem vet. Inte du. Vem vet. Inte jag. Jag var inte pepp på mer pluttenuttplutt och jag älskar dig och dig och den här bilden gör mig glad. Och så här snygg är jag och så här snygg är du. Jag har en facebook, där finns det 373 mer eller mindre smickrande bilder på mig och 18 album proppade med folk jag tycker om och bilder som gör mig glad.

"Vad duktig du är". "Du är så himla duktig".
Duktig är nog ett av de ord jag minst av allt vill höra just nu. Det kan väl vara bra att vara duktig. Jag vet att alla menar väl med det. Det är meningen att det ska vara uppmuntrande och positivt men det kryper i mig när jag hör det. Och jag ser framför mig hur de som säger det har huvudet lite på sned och tittar på en med stora medlidande ögon som om det är synd om en. Duktig är typ det sista jag vill vara. Just nu. Jag vill vara det mesta förutom duktig. Jag vill skita i jobbet och åka och kolla hockey, bli drängfull och kaxa mot skellefteåfans. Sälja allt jag äger (Det vill säga TVn och en halvdöd laptop. Använda trosor ska ju tydligen gå att sälja på nätet), ta ett flyg till USA och åka kust till kust i en cab och sjunga "If it makes you happyyyyyyyyy". Eller bara sänka en vinare en måndag. Inte själv. Det är ju bara deppigt.

Anonym ett och anonym två: "Fan jag har typ inte druckit sen jul." "Vad duktig du är!" "Ja, eller tråkig." "Det beror ju på vem man frågar."

Varför måste det vara måndag. Duktig kan jag vara när jag är furtio plus. Jag vill typ vara en duktig mamma. Eller nä. Jag vill vara en bra mamma. När det händer. Bra vän. Bra. Eller bara okej. Eller ens det. Jag vill bara vara. Nu vill jag vara jag. Och skina i färg och svart och vitt och grått. Inte landa i en historiebok med folk som var "duktiga". "Vet du, jag kände en tjej en gång.. Hon hette.. Eeh.. Hon hette Aaaa nånting.. Ja, jag vet inte. Alltså hon var skitduktig, verkligen skitduktig. Gjorde en massa såhär duktiga saker hela tiden. Jaa, men du vet, skola och jaa, jobb. Var ganska snäll. Försökte i alla fall. Du vet slogs inte. Typ, nästan aldrig. Mmm, hon var duktig hon.. Vart hon tog vägen? Eeh, jag vet inte. Såg henna aldrig för att hon var så duktig så hon är väl duktig någon annanstans. Fin tjej. Mhhmm.. Duktig."

Låt oss radera skiten ur akademiens ordlista.

Jag tror det svajar i min själ.

I can go anywhere, but then I see

The fine line between space and the atmosphere
And suddenly everything makes sense to me
I could go anywhere, without a shell or a care

And when the aeroplane breaks in half
Just leave your body behind
Then we could all float around, no run and hide

Up in the air.

Dag 19 - En person som är snygg.

Jag har så mycket snygga människor runt mig ska ni veta. Men nu ska jag vara dötrist och förutsägbar.

Nikki Sixx:
Johnny Depp:
Sophia Bush:

My lady, are you?

Just nu känns det som att jag är alla låtar i världen. De träffar rakt in i själen.

Disturbed - The Night
Disturbed - The Game
Muse - Resistance
Broder Daniel - Dream my days away
Mew - The zookeeper's boy
Magnus Ekelund och Stålet - 2 hjärtan
Lars Winnerbäck - Ett sällsynt exemplar

Ljus - stanna kvar.
Kom och var min vän.
Is she not right?
Is she insane?
Ooooh, don't try to understand me.
Och plötsligt minns jag vad som räknas.

Dag 18 - En bild på min fritid.

Jag ska ta mig igenom den här förbövlade listan om det så krävs att jag spårar fullständigt. På min fritid befinner jag mig här:

Här:
Eller här:
Eller någon annanstans. På ett ruskigt spännande äventyr.

Pengar är en världslig sak.

Förstod mig inte på skatteverkets hemsida så det tog ungefär tre år, fyra månader och femton e-legitimationer att hitta vad jag skulle få tillbaka på skatten. Begravningsavgifter dit och ränteintäkter hit. Jag behöver inte betala någon begravningsavgift. Är jag död kan ni kasta mig i sjön. Och är det ohygieniskt och förstör badplatsen kan ni hitta på något annat. Gratis. Låt fantasin flöda. Och om jag nu har gjort rätt så blir det typ 2000 kr reatt ner i fickan. Kashing! Vaddå sänkt inkomstskatt, "mer pengar i fickan". Nu hade moderaterna lovat mig mer pengar till sommaren som jag kunde använda för att göra goda gärningar eller leva livet med. Då hoppades jag ju på det medan resten av samhället ramlar i spillror. Hur som är det alldeles för lite för att min sommarbudget ska gå ihop. Häpp. Inte ens den stenen landade i kistan. För att hitta på mina egna ordspråk. Det är bara att lära sig spela mungiga och sätta sig i sin färgglada rutiga skjorta på en gräsmatta och tigga ihop till sommarölen. För jobba ska jag inte göra. Näpp. Jag ska vara fånga-dagen-hurtig och allmänt mest bara existera. Kanske skriva en bok eller dela ut goda råd i parken sent en onsdagsnatt. Bli kung över sommaren och natten. Jag ska lösa världsproblem så jag slipper ta tag i mina egna. Och ja det är väl ganska uppenbart att det går dåligt att plugga inför morgondagens tenta och ja jag har köpt en biljett till en pubrunda en söndag i april. För det är precis vad jag behöver. Och idag äter jag chokladpraliner till lunch. Because I can.

"Jag är inte full. Jag har blivit lobotomerad. Jag visste för mycket om staten."

Dag 17 - En ovanlig bild.

"Vilken topphastighet kan renar komma upp i, ca 20, 40, 60 eller 80 km/h?"

Svar: "Ca 80 km/h"

Jomen pyttsan. Den renen har då inte jag träffat. Men jag kanske inte har träffat tillräckligt stressade renar. Okej, det här kanske inte en väldigt ovanlig bild, men det är en jävligt ovanlig ren som snubben som gjort frågorna hängt gäng med. Ingen kanske har berättat för honom att allt som står på wikipedia inte nödvändigtvis behöver vara sant. Så framför allt är det en riktigt dålig spelfråga som därmed förtjänar ett blogginlägg. Jupp.

Dag 16 - En bild på mig själv.

Dagen till ära, dagen då Luleå slog ut Djurgården och gick till semi, måste jag ju välja en bild där jag har på mig luleåhalsduken. Den här är några år gammal. Ganska många år gammal. Från en dag då vi var och såg en match i Coop Arena. Samma dag som jag körde på en fågel med supersaaben och ingen fattade vad som hände.

Dag 15 - En person jag vill vara med.

Jag vill hänga gäng med min vän Daniel. Trots att vi bott ihop sen Januari har vi knappt sett skymten av varandra. Inte hunnit umgås ordentligt i alla fall. Tycker jag.

Livet är nog besvärligt utan att Djurgården hoppar på min själ.

Nä, nu lägger jag mig på soffan för natten. Inte sover. Inte ligger ligger. Utan ligger med huvudet på min gröna kudde och funderar och finurlar. Heja oss. Heja mig. Heja dig. Heja Luleå.

Ta mig till havet.
It's better to be lost than forgotten.

Dag 14 - En bild som påminner mig om gamla tider.

Andra Junior-SM guldet, 2006.

Uppvärmning inför Junior-SM guld nummer ett, 2005.

Boogie Woogie i Stockholm.

I sann dansanda inför söndagens tävling måste jag ju bara gräva fram lite bilder från.. ja, som sagt, den gamla goda tiden.