Shoot me again, I aint dead yet.

Det är mitt sätt att berätta för världen att - I'm still alive. Still going strong. Typ. Har en mindre livskris nu. Jag har det ibland. Man får ha det. Som tur är är de relativt korta och oftast ganska ofarliga. Jag kallar den här min lilla depression. Eller min lilla depp. Så jag ringer till folk och berättar hur synd det är om mig så att de kan berätta tillbaka att det är det inte alls. Och det vet jag ju. Egenklijen. Den här grundar sig som vanligt i att jag känner mig ensammast i världen. Det är ett återkommande tema i min korkade lilla skalle. Vilket jag absolut inte är. Känns bara som att alla ska fara ut och resa och lämna mig ensam i Umeå-Ålidhood-gettot där jag ska jobba ihjäl mig. Alternativt ruttna bort, utveckla social fobi eller tappa talförmågan i brist på mänsklig kontakt. Nä-nu-ni. Nu spårade hon igen. Alla är sommarlovs-pepp och jag är sommarlovs-depp. "Kom tillbaka". "Don't leave me here". Och vad ska man göra av all fritid. Usch vad läskigt. Jag ska öva på me-time som mina vänner säger att jag behöver. Jag är som Jules i Cougar Town. Får typ stessutslag av att vara själv. Jag ska bli bäst på me-time. Så sjukt tråkig kan jag ju inte vara att hänga med. Och sen ska jag öva på att känna lugnet. "Känna-lugnet-me-time". Sätter mig under en korkek och finurlar. Eller så börjar jag slaviskt följa alla serier i världen. Jag kommer vara så sjukt redo sen när alla häftiga saker börjar hända. He blir bra det.