I'm coming out of my cage.

Jag har det bra. Jag har börjat inse att jag inte alls är ensam. Även fast jag inte har alla runt mig jämt och de inte ringer varje dag betyder inte att de inte finns där. Jupp. Det tog mig 22 år och några ensamma dagar i ett halvtomt Umeå för att inse det. Så bortskämd med social närvaro har jag varit i mitt lilla liv. Man lär så länge man lever. Jag har också börjat inse att alla inte lever "The Hills"/"Fast and the Furious"-liv hela tiden. Det finns faktiskt folk som spenderar tre dagar i soffan och tycker synd om sig själva framför Tyra Banks och Simpsons med jämna mellanrum. Och de allra flesta måste faktiskt jobba för att överleva. Det finns inte någon ond jobb-gud som bara tvingar mig att jobba för att bara jag ska missa allt som är häftigt, roligt och viktigt här i livet. Liksom bara för att jävlas. Nä, jag har det nog tamefan till och med bättre än de flesta. Många i alla fall.

Och detta kan jag säga trots att jag fick sanitet som arbetsområde på Peace & Love. Det kanske inte finns en ond jobb-gud, men det finns en riktig liten elaking till festivalgud som vill härja med mig. In your face! Jag ska äga upp sanitetsjobbet och hela festivalen. Only 'cause I can.