Lagen om alltings jävlighet.

Eftersom jag praktiserar dag och jobbar natt detta dygn leker jag Johan Wissman á la 400 meter hem från praktiken för att på rekordtid, enligt min plan (som är "tajmad och klar, in i minsta detalj") laga lite lax att äta nu och ha till lunch imorgon, duscha och packa till morgondagens hemresa innan nattens jobb. Som en virvelvind kastar jag saker på väskan från alla håll i lägenheten samtidigt som jag skalar potatis och sätter ihop laxpaket och klär av mig. Väl naken ska jag bara kasta in laxpaketen i ugnen innan jag i effektivitetens namn ska springa genom duschen. Hur jag än vänder och vrider på alla knappar får jag inte igång ugnen. Nähä. Provar spisen. Nähä. Provar micron. Går in på toaletten. Klick. Klick. Klick. Kolsvart. Panik. Som vanligt när man trycker på knappar och det inte händer något tar man till den mogna och självständiga lösningen: Ringer pappa. "Jävla förbannade skit!", "Heeeeeeej", säger han. Efter att han fått situatinonen förklarad för sig av en (lugn, sansad, vältalig) jag så guidar han mig till proppskåpet. Kirrat. Funkar ändå inte. "Då måste det vara en fas som gått", säger han. "Det kan ta en stund.", säger Bostadens journummer. "Fix it, fix it, fix it!", säger jag. Vad hjälper det. Där står jag stressad, fortfarande naken och hungrig. Det blir alltså blinddusch och hårdbrödmiddag idag.

Och när sånt här ändå händer kan jag lika gärna skita i allt och blogga blogg också fast jag egentligen inte alls har tid. Datorn är ju trots allt typ det enda jag har ström till. It's ment to be, helt enkelt.