En dag på landet.

Två av fem toasts får kosläppet. Eller betessläppet som riktiga kultiverade bönder säger. En halv för att korna var lite glada och det var mysigt. En halv för att det fanns hamburgare att köpa. Och det vet vi ju alla att det är tusen gånger godare ute i ingenstans. Och en hel för det fina sällskapet. Jag drar av en poäng för blåsten. Och en poäng för att korna inte var tillräckligt glada. De var typ "Oj, kul att komma ut i naturen." Istället för "JIIHOO! JIIHEEYY! WOOOW! HURRA! FRISK LUFT! GRÄS! LIIIIVEEET!!!!". Nää, jag hade velat ha lite mer okontrollerad glädje. Inte tio joggandes kor och två som gjorde två skutt. Otacksamma kor. Nåväl. Inte deras fel att jag förväntade mig en kör av sjungande färgglada kor med ballonger. Så drar jag av den sista poängen för alla gråtande barn. De åt upp lite av koglädjen. Jag förstår att barn blir ledsna och ofta i fel lägen. Men nu bestod halva publiken av barn. Och det kändes lite trist att de alla skulle hamna i ettårskrisen just när det roliga som föräldrarna släpat dit dem för skulle hända. Nåväl. Sedan var det en skräll att det var så sjukt mycket folk. "Tänk att det finns så många som har lika lite att göra som oss" sa jag och Elin till varandra när vi utforskade ett märkligt sjunkande vägfenomen. Sedan deltog inte jag och Hanna i ett lotteri där vi kunde vinna gårdsgrus. Jag vet. Tråkigt av oss. Men vi kunde som inte riktigt komma på vad vi skulle göra med det. Som tur var tyckte jättemånga att det var ett jättebra pris. Jag har aldrig känt mig mer som en stadsbo i hela mitt liv.