Men jag vet inte för jag ångrar mig och ångrar mig igen.

Tycker det är baklänges och upp och ner att det är mina föräldrar som ska ut ikväll och jag som ska laga mat åt en liten familj och sen gå till jobbet. Någonting blev väldigt fel någonstans. Som när jag var hundvakt förra året när mina föräldrar for på Luleåkalaset. Satt ensam med en chipspåse framför sommarkrysset och skrek "BÅTMOTOR! ORDET BLIR BÅTMOTOOOR!" och var helt dödsnöjd över mig själv enda tills jag insåg att det bara var hunden som reagerade och studsade rätt upp i hopp om att få chips. Nåväl - tre nätter kvar. Tre. Det är ju nästan ingenting. Inte jämfört med alla lediga nätter jag ska fördriva i sommar.

Roligt är också att min pappa har planerat kvällens utgång hela veckan. Precis som en riktig ungdom gör. När man börjar bli piggare på söndagseftermiddagen är det dags att styra upp kommande helg. Det började alltså på söndag kväll "Nästa helg, då ska vi gå ut och äta gumman (alltså mamma), sitta på uteserveringen och ta en öl (alltså flera), HÄRLIGT!". På måndag lovar jag att det var anledningen till att han tog sig upp ur sängen och till jobbet. "Fan, det blir mysigt på lördag att ta en öl i solen!" och så vidare och så vidare till på onsdagen då jag åkte ner hit. Och så pratade jag med mamma nyss. "Är ni pepp på att gå ut ikväll då?". "Jo, vi ska gå ut och äta i alla fall men pappa var inte så sugen på att gå ut". Haha. Livets ironi. Han skulle ha gått ut i tisdags istället. Carpe diem.

Så har jag vitt och brett pratat om hur ledig och spontan jag ska vara i sommar. Då hände det så att jag fick ett erbjudande på morgonen om att följa med på en festival i Tyskland i Juli. Problemet är att jag måste bestämma mig typ NU. Shit. Jag, som heter beslutsångest i andranamn. Då tänker jag ju fram och tillbaka och runt i ojämna cirklar. Far jag dit så har jag kanske inte råd att göra något annat häftigt sen som jag inte vet vad det är eller om det ens kommer hända. Så jag räknar på saker som inte finns och sen kommer jag ha gjort ingenting på hela sommaren. Spontan my ass. Nu är det upp till bevis. Det är mycket lättare att säga att man ska vara spontan än att vara det. "Jag är spontan så länge det passar in i mina planer", borde man säga. Och pengar är ju faktiskt en världslig sak måste man komma ihåg. Jag ska fundera på saken. Vilket egentligen är det sista jag borde göra. Jag borde bara göra.

Men den lilla familjen jag ska laga mat åt är inte vilken liten familj som helst. Det är ju familjen knas-bus från självaste Smålandet. Åh vad jag ska pussa sönder liten Aina. Och syster yster. Och kanske lite John. Om han vill. Annars kan han få en kram istället. Jag är inte den som är den.