Life in plastic, it's fantastic!

Idag lekte jag med Ronja, snart fem år. Vi pratade om träning, meningen med äktenskap, bamse och lekte med barbies. Hon var mamman och jag var älsklingen som ville rida på min drak-kompis, åt upp all tårta för alla andra, fick ont i magen och tyckte att det var den bästa dagen i hela mitt liv. Varför kan man inte leka som man lekte förr? När jag plockade upp dockan fick jag en liten förnimmelse av hur jag kände för dessa dockor för typ hundra år sedan. En liten ilning av förundran och möjligheter långt ner i magen. De där dockorna kunde vara vad som helst. Vem som helst. Det var bara fantasin som satte gränserna. Men det varade i typ en microsekund. Max. Sedan satt jag och kände mig dum med en plastdocka med rufsigt hår i handen och hängde inte alls med i handlingen. Dum för att alla mina förslag till leken uppenbarligen var helt fel. Det märkte jag genom att jag fick mycket starka direktiv om vad jag skulle göra och hur jag skulle göra det. Alla mina egna initiativ sköts ned direkt. Plus att hon sen blev helt less och ville leka något annat. Tydligen har jag blivit såpass vuxen att jag är helt pantad i en femårings värld. Förstörd och insocialiserad i det vi kallar verkligheten. Störde mig kopiöst mycket på dockans rufsiga hår. Och så störde jag mig på att jag störde mig på det.