Jag drömde en natt när jag satt och sov, och jag tittade ner ifrån där jag låg, och såg livet och livet såg ut som ett tåg.

Tycker faktiskt ganska mycket om att åka tåg. Men tycker inte särskilt mycket om SJ. Vet inte hur de har tänkt med hela den här -flytta fram avgångstiden fem minuter i taget- grejen de pysslar med. Som att man varje gång ska tänka "Åh, bara fem minuter, vad fint!". Som att man är alldeles för trög för att fatta att man suttit där i två timmar till slut. Då blir man ju småirriterad var femte minut och sen döless när man räknar ihop den totala summan tid som SJ knaprat upp av ens liv. Då tycker jag personligen att de ska 'plinplonga' direkt och säga "Ja, hej alla ni som fortfarande har mod och tålamod att åka med oss. Stor eloge till er! *spontan applåd* Nu är det så att något kört ihop sig igen. Ja, attsingens tänker ni. Och det gör jag med för nu missar jag min och min mans tredje bröllopsdag för att jag måste jobba över. Anywho. Minst två timmar sena blir vi i alla fall så ni kan ju försöka hitta på något mer eller mindre roligt så länge så tar jag mig en fika. SJ önskar er en trevlig resa!" Då tänker man "fan, dom är ju helt sämst" - vilket man i och för sig redan vet. Och sen kan man som sagt hitta på något trevligt en stund. Bryta ihop och gå vidare helt enkelt. Kanske gå ut och äta på något mysigt ställe. Eller om du sitter i Murjek som jag gjorde. Åka ut i bilen och ha sightseeing efter skogsvägar.

På min tågresa idag såg jag månförmörkelsen och blev mer eller mindre frivilligt mer eller mindre deltagare på en ganska fin men lite tragisk fest. Deltagarna var fyra män i min faders ålder. De satt alldeles framför mig och tjittertjattrade och det körde ihop sig mer och mer för varje öl de sänkte. De pratade om olika men ändå samma person och löste världsproblem med olika mängd kreativitet. Alla som de tyckte mindre bra om kallade de för smurf. Finns säkert en helt logisk förklaring till det. Lyckades sova en kvart med musiken på högsta volym i öronen. Sen tänkte jag att jag kunde lyssna och kanske lära mig något om livet. Jag lärde mig att fulla människor pratar goja, oavsett ålder. Och att jag nog är ganska klok ändå. Det bästa var ändå när vi närmade oss Umeå (alltså var lite mer än halvvägs) och de skulle reda ut vems fru som skulle hämta upp dessa fyra fulla män klockan två en onsdagsnatt. "Men ringer du din fru?" "Din fru?!" "Nää, DIN fru! Inte min fattaru väl." "Troru hon blir arg?" "Vem då?" "Nu kommer alltså din fru, inte hans?" I bakgrunden plockar någon upp en telefon och säger "FRUGAN! Kommeru å hämtar?" och så vidare och så vidare typ hela vägen från bastuträsk. Så när jag kliver av tåget raglar dessa män av innan mig och möts av två mindre lyckliga damer. De börjar självklart asgarva då de inser att de lyckats ringa efter två skjutsar eftersom att de är i sitt happy place. "Varför väckte du mig om ni redan har skjuts?!" "Ni är ju packade! Vem ska hämta Kalle imorgon då?" och så vidare och så vidare ut i natten. Och jag tänkte 'respekt åt livsnjutarna' medan jag försiktigt smög hemåt i det svaga solskenet. Alldeles nykter och förståndig.

Nu är det waaaay past bedtime. "Nästa uppehåll - John Blund!"