Tuff tuff.

Jag har tågat på tok för mycket på senaste tiden. Så mycket så jag snart inte vet vart jag är på väg längre. Har börjat spåra i tallar. "Är inte den där lite buskigare åt öster? Det betyder ju att jag är på väg norrut.. Eller var det tvärtom?" Så man vet om man ska ställa in sig i crazy adventure eller take it easy-mode. Senast när jag skulle åka tåg var det sittplats från Stockholm upp till Boden. Nattåg. Okej, tänkte jag. Jag ska sitta i 13 timmar (minst) och skrammel skramla. För femtio kronor mer än vad ett flyg skulle kosta. Men jag har åtminstone önskat en plats vid ett fönster. Jag tycker det är så mysigt att åka tåg, lyssna musik och titta ut (av någon anledning). Och jag har inte hunnit äta på hela halva dagen. Så jag kan ju alltid gå till restaurangvagnen och socialisera och mysa på till en sån där nachotallrik som de brukar ha. Det blir nog rätt nice. Tji fick du säger karma, ödet, Oden, eller vad fan den lilla bitch kallas som man kan skylla på. Och så har jag fått den enda fönsterplatsen på hela tåget som innebär att man sitter inklämd mot en vägg. Jag såg inte halv sju ens. Nähäpp, tänkte jag. Och klättrade över den stackars man som satt bredvid mig och struttade iväg till restaurangvagnen. Där de hade slutat med nachotallrik. Det slutade med att jag köpte världens minsta quornsallad och en flaska kranvatten för hundra spänn och kröp ihop i min lilla skamhörna. Men frasen fake it 'til you make it på huvudet försökte jag smila upp mig så mycket som möjligt. Någon måste ha uppskattat min ansträngning, eller så såg jag läskig ut. Oavsett så gick tågmannen bredvid mig av efter någon timme. Så spenderade jag resten av natten med att smyga runt och samla inspiration till olika mer eller mindre kreativa sovställningar av mina vagnkamrater. Folk sover märkligt i sittvagnar på tåg. Och överraskande hårt. Var inte en enda som vaknade när jag flåsade över dem.

Mitt liv som ungmö har för övrigt dragit ner mig i True Blood träsket med alla andra. Hittills är det blod och sex. Och nu ska jag gå till bussen som ska ta mig till Vännäs. Där jag ska vänta på nästa tåg som tar mig ut i världen. Någon gång. När det väljer att komma. Bara det är ju ett äventyr i sig.