Öppet brev till min cykel.

Förklarar härmed krig mot all världens cyklar. Det kanske låter lite hårt men det var faktiskt inte jag som började. Sedan jag flyttade till Umeå har jag knappt haft en fungerande cykel två veckor i sträck. Jag vet inte vad jag har gjort er. Jag är inte världsbäst på att cykla, jag vet. Men varken ni eller jag skulle klä i stödhjul. Jag kanske inte cyklar helt rakt eller kan släppa styret med händerna. Jag har kanske kraschat några gånger. Men när korgen blev ihopknycklad hade jag faktiskt min systers pojkvän att banka ut den igen. Men att hålla på att rymma hemifrån (bli stulen) och att självmordsbomba sig (exploderat däck) är väl ändå en överdrift.

Som straff kommer du nu få stå med platt däck, fastspänd nere på stan hela sommaren. Hoppas något fyllo pissar på dig. Sen hoppas jag att det regnar hårt och länge så du är ren till hösten när jag måste byta däck. Så börjar vi om på nytt då, okej?

We lost because we didn't win.

Sammanfattar fotbollsmatch, Sverige - Ukraina, för er lyckliga som missade den:
"Vilket lag hejar vi på? Alla är gula och blå." Ah. Vi är de i mörkblått med ett Miss Universe band över bröstet. Passande! Med tanke på att de såg ut att gå runt och tänka mer på 'world peace' än på sånt som faktiskt är viktigt. ATT FÅ BOLLEN I MÅL ("Av alla oviktiga saker är fotboll den viktigaste"). Sedan blev det mål och "I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic!" dånade ut ur alla hypotetiska högtalare. Alla svenskar glömde bort alla små bekymmer och besvär och var nöjda med livet som vi lever här. Sedan gick det utför. Som en mormor som ska vara lite lattjo med barnbarnen och som helt glömt att hon numera saknar kroppskontroll och sätter sig på en stjärtlapp och dundrar rakt ut i skogen för att hon misslyckades med att bromsa för att hon tappade bort fötterna.

Crash. Boom. Bang.
"Det var i alla fall kul att vi fick vara med.", "Det viktigaste är inte att vinna, det är att delta." tänkte ingen när de gick hem i den dimmiga natten med slokande Ior-huvven.

"Hade vi inte kunnat få vinna den här matchen i alla fall?" Fått tro att vi leker med de stora barnen fast de i själva verket fintat oss att tro det, medan vi i själva verket leker en bredvid-lek på sidan om. Hade vi inte bara kunnat få leva lyckligt ovetandes ett tag. Man ska vara snäll mot de små barnen. Lura dem så de inte fattar. Inte kasta sand i ansiktet på dem.

"Den som vill se mål kan gå på hockey."

Fotbolls-EM. Jag är ledsen att jag är den som måste ta det här med er. Men Sverige kommer inte vinna. Inte i år heller. Med det har jag inte sagt att inte 22 pojkar som jagar en boll, en miljard färgglada tokiga fans och allmän hysteri inte är fullständigt underbart. För det är det.

Jag kommer ta med mig Zlatan i bokform till jobbet och drömma om fotbollar som uppladdning.

"I have two instincts, I want to have fun, and I want to change the world. As a rock star, I have a chance to do both." - Bono

I en sommarnatt i Stockholm, som var mer regnig höst än något annat. Känner jag mig som mest hemma i en källarlokal som luktar lite skumt, med dämpad belysning och livemusik.

I din famn - Magnus Ekelund & Stålet
Jag bär på din lukt - Jonas Jonsson
Låt dom hata oss - Masshysteri

I övrigt är veckans låtar dessa:
Där jag hänger min hatt - Norlie & KKV
Somebody that I used to know - Gotye, Kimbra
Video Games - Lana Del Ray
Skinny Love - Bon Iver

I'm starting with the girl in the mirror.

I don't make mistakes, just happy little accidents.

Jag åkte till Stockholm med stjärnor och drömmar i blicken. Ett soligt Gröna Lund. Öl på en uteservering i solen. Jeansshorts och låga converse i solen. Se ett och annat studentflak i solen. Solen är som ni märker ett återkommande tema. Solen valde att inte visa sig på hela helgen. Jag är inte arg. Jag är besviken.

Då fick vi tänka om tänka rätt. Då tänkte vi. Regnar det lär det inte vara en käft på Grönan. Det är ju lysande. Då kan vi springa runt där och härja fritt. Lite regn har ju ingen dött av. Men då valde vädergudarna att göra tokstorm av det hela istället. Och tokstormar, såna har ihjäl folk. Och som toppen på isberget blev det den kallaste uppmätta temperaturen i juni i Stockholm sedan 1928 (It's funny 'cos it's true). Och så hårda kan vi inte ens låtsas vara. Så vi fick tänka om igen. Vad gör man då i ett regnigt Stockholm en brokig skara människor med femton olika intressen. Mamma ville på IKEA. Pappa ville kolla bilar. John ville passa på att sova när det fanns andra (läs vi) som ville ha Ainas fulla uppmärksamhet. Jag ville "göra något kul". Och Anneli var lika nöjd som vanligt med vad som helst. Diktator och lillasyster som jag är vann jag kampen och bowling stod på schemat. En vän som skulle möta upp oss frågade vilken tid vi skulle ses där. John svarade "Det är lite svårt att säga någon tid.. Ja, alltså det är svårt att veta när vi tar oss iväg.. Ja, du vet småbarn... Man vet aldrig vad som händer.. De två minsta är lite oberäkneliga." Han pratade om Aina ett år och sju månader, och Anette tjugotre år och en månad.

"You're not really supposed to like ABBA in Sweden. It's nerdy." - Izabella Scorupco

Grattis Loreen! Du vann över den norska versionen av rumpvicknings-Saade och hen som sjöng Geeee-Häääst. Jag tänker inte ens nämna den glittriga ögonbindeln. Alltså missförstå mig rätt. Jag tyckte att hon var bäst. Jag tyckte hon var grym. Och jag är världens största schlager-tönt. Jag älskar kalaset. Jag blir så fruktansvärt lycklig av den varierat generellt låga kvalitén på musik, ballongerna och att man samlas i soffan över generationer och sågar och hyllar. Förra året satt jag med några vänner och poänggav varje bidrag. I år har jag råkat dansa Euphoria-dansen på ICA. Så sågar jag jippot så sågar jag även mig själv. Fullständigt.

Och let's face it. Vi är helt ickepatriotiska i vårt avlånga svenska gamla fria land. Så det är väl fint att vi kan enas kring något. Vår nationaldag är ju dessutom helt värdelös. Vi firar Gustav Vasas kröning (no offense, men jag vet inte om det var en trevlig snubbe ens) och påskrivandet av ett uråldrat papper. Eller firar och firar. Nu när det blivit en röd dag så är det typ en kollektiv städdag för svenska folket. Stora sommar-stöket. Och kanske att någon äter sill. Och glass om det är fint väder. Vi har ju nästan aldrig egentligen stått på oss som land. Vi har varit lite "vi tycker som er" eller ”vi tycker inte alls”, eller så har vi haft någon kung som fått kränkt ego och så har vi gått bärsärk. Inte mycket att skryta med direkt. Så våra enda chanser att enas som land är typ landslag i olika former, eller Eurovision Song Contest. Och ärligt. Senaste åren har typ damcurling-landslaget varit stabilast av landslagen. Så våra största chanser är och har länge varit i platåskor och tajt glitter-onepiece. Waterloo-style.

Och jag är inte alls bitter att hon går och vinner första året på evigheter som jag inte ser finalen. Jag tänker inte alls ta det personligt. Men tro inte att jag kommer till Globen och viftar med någon flagga nästa år.

Heja Zlatan.

Skratta och alla skrattar med dig, snarka och du får sova ensam.

Jag har skaffat en ny app till min telefon. Varning för reklam, den heter SleepTalk Recorder. Och den är döläskigt tokläskig. Min vän som introducerade mig till den här appen la fram det som något roligt. Hon har tydligen en kompis som pratar i sömnen och så kan man lyssna på det sen och det är KUL. Det lät ju KUL tyckte jag och smaskade igång den när jag grävt ner mig under mitt färgglada täcke i mitt trygga hem. Då hade jag glömt de små små detaljerna att jag sover själv och har sett en eller fjorton för många skräckfilmer med min skräckgalna bror. Så till frukosten i morse lyssnade jag på diverse oidentifierbara ljud. Olika intesiteter av prassel, stön, mummel, hummande och SKRATT. Jaha, vad fan hände där. Tänkte jag. Jag fick ju bara halva sanningen. När man har HÖRT vill man ju SE vad tusan de där ljuden ÄR. Och då börjar vi snacka filmkamera. Och då börjar vi snacka Paranormal Activity. Let's not go there.

"Tänk om man hör någon annan än sig själv." sa de i fikarummet. I will never ever use it again. Och nu blev det här den exakta motsatsen till reklam upptäckte jag nu. Men all publicitet ska ju vara bra publicitet. Har jag hört.

Imperfection is beauty, madness is genius, and it is better to be absolutely ridiculous than absolutely boring.

En kompis började prata hockey-VM med mig igår. Och jag sa något i stil med "Jaja, det blir nog bra". Han undrade om jag tappat "livslusten, orken, gnistan". Till och med på facebookchatten går jag att läsa som en öppen bok.

Men nu mår jag bra. Jag vaknade pigg klockan 05.00, solen skiner och jag gick en timmes morgonpromenad halvdansandes och mimandes till "Flytta på dig".

Okej. Kanske jag har fått en mindre hjärnblödning ändå.

I'm not offended by all the dumb-blonde jokes because I know that I'm not dumb. I also know I'm not blonde.

Idag var jag och klippte mig. Man måste det ibland. När hårborsten inte längre går genom håret. Det är då man vet. Då vet man att det var dags för ett tag sen. De frågade i alla fall om jag kunde tänka mig att klippa mig hos en "trainee". Ja, det är alltså finspråk för nybörjare. Då fick jag en snilleblixt. Det är ju tametusan bättre. Lite som Småkronorna kontra Tre Kronor (ja, jag tänker likna det här vid hockey). De har ju inte hunnit tappa lusten. De vill ju fortfarande prestera bra. Inte bara få skiten gjort för att få gå hem. Man vill ju ha en hungrig en och inte en trött avdankad. Their glory days are gone. Och vet ni vad. Jag blev riktigt ordentligt nöjd. Sådär nöjd så att jag inte gick in på första bästa toalett och stylade om det själv. Jag ville faktiskt inte röra håret alls. Själva klippningen tog kanske liiiiite längre tid. Men vem fan har bråttom.

Sen var jag och åt middag med en hel drös vänner. Och ingen såg att jag klippt mig.

Försök till modebloggande.

Det är ungefär så här nära ett "dagens outfit"-inlägg som vi kommer komma. I alla fall den här veckan.

Jag har egentligen tre plagg i min garderob som får allra flest komplimanger:
1. Min gulgrönrutiga herrskjorta från Carlings.
2. En gråsvart herrtröja från H&M (som för övrigt har en grym huva och praktiska fickor med dragkedjor)
3. En t-shirt från Shirtstore med tryck från True Blood, i herrmodell.

Mest skit får min Luleå Hockey t-shirt, även den i herrmodell. Men det väljer jag att tolka som avundsjuka. Alla vill väl ha en hockeybjörn på tröjan liksom. Man ser ut som, som, som om.. att man har muskler utav stål helt enkelt.

Jag kommer aldrig köpa kvinnokläder igen.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Den dåliga uppföljaren.

Precis när det blir onsdag lunch och man för varje minut som går kommer närmare den framtida helgen än den baktida (den som var snö-regn-slaskig). Precis då. Går solen i moln. Våren som just börjat tar slut. Enligt vädret ska det regna från nu och fram till söndag eftermiddag. Om det här är vädrets humor så vill jag bara säga en enda sak. Jag tycker faktiskt inte att det är kul. Du är faktiskt inte rolig. Det är ingen som skrattar. Ska du hålla på på det här viset tänker jag spara min grill-rosé-kväll till på söndag. Skrattar bäst som skrattar sist.

You borrow my brain and you're like DUDE, can't handle it.

Nu är jag sådär trött så jag tänker i kors. Lever efter principen treårigt barn, 'don't slow down you're gonna crash'. Missförstå mig rätt. Jag sov fantastiskt gott inatt. Mellan tolv och två.

Såg partiledardebatten i söndags. Ja, och lite Big Brother samtidigt. Förstås. Ibland glömde jag bort vad som var vad. "Det är inte sant. Du har F E E E E L." á la grundskolanbråk i bägge kanaler. Åh, tänk om det varit samma program. Då hade jag telefonröstat som en idiot på Camilla. "Och den som får lämna huset äääääääär, FREDRIK!!". "Reinfeldt nu ska vi titta på din tid i huset och konstatera att - det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver. Herrååå."

Hade jag varit såhär trött som jag är nu. Och lika hög på socker och koffein som jag är nu. När jag såg det. Så vet jag att jag hade blandat in ännu fler saker i det hela. Några partiledare hade då varit som svartsmurfar* och en del av dem några väl valda dvärgar. Kloker, Toker, Butter och Trötter var då där. Valet 2014 hade varit ett stort öråd som vi måste pakta ihop oss till. Och Big Brother-huset hade helt enkelt varit Gry som spelar The Sims - House Party.

* När väl en smurf blivit en svartsmurf så tappar de helt förmågan att prata, förutom ett enda ord: gnapp! Och istället för att gå hoppar de jämfota fram och är synnerligen onda. När väl en smurf blivit förvandlad till svartsmurf så är hans enda mission att skapa fler svartsmurfer. Det fungerar på samma sätt som zombies förökar sig, blir du biten så är det fett kört mannen!

Hur kan det komma sig att allt jag tycker om framkallar cancer hos möss?

Dödens förkylning. Tyck-synd-om-mig-snoran. Kroppen-säger-nej. Kalla det vad ni vill men min hjärna är full av snor. Jag har sällan varit så trög. Jag försöker säga något klokt men det som kommer ut är "blöööh". Och det som är så tråkigt att ligga hemma och ta det lugnt. Men idag ville jag faktiskt ligga utsräckt över soffan i min onepiece och se sju filmer (jag tänker mig två tecknade, tre romantiska komedier, en action och en musikal) och umgås med bara mig och mina snorpapper. Då råkar det vara den dag jag betalat 550 riksdaler för att lyssna på psykologi, prata om psykologi och äta middag med 500 psykologstudenter och dansa ut i natten. Det tog mig hela dagen att samla kraft att duscha och sminka mig. Dresskoden var "kavaj och klänning, men känn dig bekväm". I mina öron alltså ----------> onepiece och converse. Jag såg framför mig hur jag släntrade in i min gröna jättebäbispyjamas, sådär bakåtlutad och avslappnad, med nässprayen i ena fickan och snorpapperet i den andra, slängde mig ner i stolen vid platsen där de satt mitt namn, dängde ner glaset i bordet, och sa: "När kommer mat'n??!".

Självklart fegade jag ur fullständigt och klädde på mig någorlunda passande och gick dit och betedde mig hyfsat. Hanna lärde mig vilka bestick man skulle ta när och så vidare. Så nu kan jag. Nobelfesten nästa. Och då jävlar blir det mysdress! Och rebell som jag är ska jag äta förrätts-salladen med dessert-skeden.

Och det, mina vänner, är hur man startar en revolution.

Ett provocerande kollektiv.

Ja, jag vet att jag har ett överdrivet socialt behov. Och jag vet att jag kollar på Big Brother lite för mycket. Men kan inte bara alla mina vänner flytta in i ett stort hus med mig och leka superhjältar för alltid. Inte såhär Fritzl-läskigt utan lite mer Alla-vi-barn-i-Bullerbyn-festligt.

Och äta ananas. Glöm för fan inte ananasen.

Jag tyckte bäst om när man skulle krama vattnet.

Idag har jag varit på Aqua Power. Pratade med en killkompis tidigare idag och berättade att jag skulle på Aqua Power. Han sa: "Ah, okej..! Vad kul...? Det är ju...... bra....... för lederna... om du är 150."

Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv känt mig så osmidig och dum i vatten som när jag klättrade runt på min "nudel" (den heter så!) och gjorde utflippade delfinskutt där i bassängen. Tänk lite Baywatch möter Rädda Willy och Sällskapsresan.

Nä, jag tyckte bäst om att krama vattnet, och bastun efteråt.

Och allt det här kommer jag få äta upp imorgon när jag har ont i muskler jag inte visste fanns.

I'm not as think as you drunk I am.

Jag har traschat ett badrum. Kraschat ett handfat. Kahbaam. Tyvärr är jag inte ett dugg mer rock'n roll för det. Det berodde mer på allmän klumpighet än fylla och vandalism. Så nu vet ni det. För övrigt hoppas jag att skumpa är lika bra för håret som de säger att öl är. För skumpa är inte bra för nya converse. Men kanske för själen. I alla fall i duschform i solsken med vänner.

Nu har jag kramat mina Umeå-vänner. De beste vennerna i hele vores liv. Tvättat tvätten. Och målat naglarna gröna.

Jag saknar min plattång. I had to leave it behind. Med det vill jag ha sagt att jag har överlevt Stockholm och Uppsala-Valborg. I övrigt kan jag strongt rekommendera whiskey och The Notebook i grabbkollektiv. Det var fint.

Puss och god natt.

Det är inte åren i ditt liv som räknas, utan livet i dina år.

Igår när jag skulle gå och lägga mig, efter att jag fyllt 23 och en halvtimme ungefär, så knakade min axel sönder. Det lät som när tusen kvistar bryts. Jag kände att det bär av utför nu. Ingemar Stenmark-style. I will never be this young never ever again.

Men. Jag kommer för evigt vara 19 i sinnet. Och aldrig någonsin tappa hoppet om bortsprungna katter. Det är ett löfte.

Man kan inte äga en katt. I bästa fall kan man få bli dens sambo.

Idag kan jag ha gjort en vardagshjälteinsats. Eller varit creepy meddler i andras katt-buisness. Man har som frihet att tolka he lite som man vill. Vuxen som jag är ibland och rastlös som jag alltid är så har jag varje dag på min praktikplats lusläst dagstidningen. Vilket översatt innebär att jag har suttit och bubblat inombords till Breivik-artiklar, läst rubriker, hockeyrelaterade grejer, konstiga grejer (artiklar med rubrik i stil med "Födde i 140" och "Hittade mask i socka"), Rocky, dödsannonser, kärleks-gifta sig-födelsedagsbarn-födda-sidorna (Folk döper sina barn till ytterst märkliga saker) och annonssidan (?!). Av någon anledning. Hur som haver. Jag har nu i väldigt, väldigt många dagar sett att någon letar efter Whiskas. Whiskas är en katt. Det lustiga är att en annons upp så är det någon som funnit en katt. Som är väldigt lik Whiskas. Detta upprepar sig alltså. I många dagar. Efter att hela Elevhälsan ledsnat på mina utrop varje morgon "De har inte hittat Whiskas??!!", "Hörrni, Whiskas!", "Hur långt tror ni en katt kan gå?" "Kolla, de HAR vita tassar båda två!" och så vidare ut i evigheten, så har vi nu slagit våra kloka huvuden ihop och skickat ett, ifall vi har fel, jävligt märkligt MMS till okänd människa i typ Storuman. I så fall förlåt.

Annars. Lev happily ever after with your little kissekatt.
Och om det är så att de i detta nu sitter och skrattar åt mig, och säger till varandra "HAHAHA, hur DUM tror hon att vi ÄR?! Klart vi kollat en annons upp. HAHA. Muppohead." Så fine. Jag bjuder på den. Här försöker man sprida lite kärlek.

To be continued.

Lotta, du är en inspiration för hela företaget.

Igår tog jag mig till havet. Efter att Lotta vaktat när bussen kom, ringt och sagt åt mig när jag skulle kliva av och flickorna bakom mig hjälpt mig trycka på stoppknappen. It's funny 'cos it's true. Hej Anette-Viola - hispig tant på runt tretusen år eller så. Eller kanske bara mors-lilla-Netto-vilse-i-skogen-gick. Vilket kanske ligger närmare sanningen. Faktum kvarstår att om någon bär ut mig nästa gång så slipper jag göra något själv överhuvudtaget. Men sen blev jag ung på nytt. Cyklade som aldrig förr till festmusik och snurrade in mig i diverse gummisnoddar. De kallar det för CX Works. Jag kallar det CX Hurts. Vilket i och för sig kan vara en bra måttstock på att det de facto "works".

En bastu, lite mat och mycket skratt senare tog jag mig hög på träningsendorfiner hem i natten lyssnandes på sån där musik som flyger rakt genom öronen och in i själen. Jag ska träna och äta fruktsallad forever. Och eventuellt bosätta mig i en bastu när jag blir stor.

Äventyr är resultatet av dålig planering.

Jag vet. Nu gör jag hela vara-spontan-och-äventyrlig-grejen helt fel igen och planerar skiten stenhårt. Funderade på om jag skulle åka till Stockholm och Uppsala valborgshelgen eller om jag skulle åka hem till urskogen. När jag frågade pappa förstod han inte frågan. "Vad ska du hit och göra? Här händer ju INGENTING." Som att jag tänkte välja mellan att äta mask eller femrätters på Gordon Ramsey's restaurang. Enda nackdelen är att restaurangen i fråga blir snäppet dyrare än maskarna. Tur att ekonomen jag frågade om spartips sa "det smartaste du kan göra med pengar är att använda dem". Så jag har just bokat flygbiljett ner till Stockholm och hem från Uppsala. Alltså UME-ARN, ARN-UME: inga konstigheter. Planerat logistiskt och frågat mina gosiga vänner som ska inhysa mig som inneboende flera gånger för mycket "Men ääääär det verkligen oooookej att jag kommer och stööööör?". Pappa förstod inte det heller: "man ska bara stövla på!". Ibland undrar man ju om jag uppfostrat mig själv.

Vilken jävla mes-tönt jag är. De borde svara "Nää, det är fan inte okej att du kommer hit om du ska vara en sån megafjant och fråga tusen gånger", nästa gång.

Jag ska packa enbart några rena småtrosor, mascara och VISA-kortet i en liten kappsäck, hoppa i conversen och spåra iväg på äventyr. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

"Jag vet att vi människor och fiskarna kan leva i fred med varandra" - George W. Bush

Idag vill jag göra revolution igen. Bränna ner något. Eller kasta en tårta i ansiktet på Reinfeldt. Åtminstone. Eller Peter Norman. Det duger det med. Dock en fruktansvärd waste of good cake. Jag blir så irriterad när jag läser om politik. Är därför jag skulle bli så dålig politiker. Jag skulle känna alldeles för mycket. Big Brother i riksdagshuset. Vitlök under någons stol. Mjöla någon minister på väg till lunchen. Nä, nu ljuger jag. Jag är alldeles för snäll och skötsam för att kunna göra så. Men jag skulle vilja. Och så skulle jag istället stå och svära för mig själv i någon skrubb och inte få någonting gjort. Alla sega processer och möten där ingenting blir beslutat skulle få mig att bli tokig. ”Aaah, mendårå bestämmer vi .. eeh.. asså.. att vi pratar om denna hära frågan igen på nästa möte dårå om ett halvår....” (Av någon anledning får jag för mig att alla pratar fjortismål och överdriven stockholmska på viktiga politiska möten). Nä. Jag får rädda världen med politiska haranger på random fester och ett WISC-IV-test i taget istället.

”Rädda världen” och ”Big Brother” är nog de fraser som används mest i denna blogg. Undra vad Freud skulle ha att säga om det?

Get fit or die tryin'.

Jag spelade innebandy igår. Eller spelade och spelade. Jag sprang runt på planen och vevade med en klubba. Och vi vann till och med.... nästan!

Idag har jag ont i hela kroppen. Varenda muskel som finns och några till skriker efter nåd. Ni vet när skratt nästan blir gråt för att det gör så ont. Nej, jag är inte emotionellt labil, jag har träningsvärk. Det värsta är att jag har problem att greppa saker med vänsterhanden. Skulle lyfta en tallrik ur disken och fick släppa den som om den vore brinnande kol. Vilket resulterade i en ofrivillig dusch i gammalt diskvatten. Fresh indeed. Jag gick igenom tretusen anledningar till varför min hand inte ville lyda mig. Fall? Förgiftning? Dödlig sjukdom? Hallucinationer? Innan jag insåg att jag måste ha krampat fast i innebandyklubban av skräck och adrenalin så fruktansvärt hårt att jag fått träningsvärk i självaste grepp-knip-muskeln. Alltså. Träningsvärk. Av. Att. Hålla. I. Innebandyklubban.

Blir brutal hårdträning i veckan. Så här kan vi inte ha det.

Ja. Alltså. Så fort jag kan röra mig såpass att jag tar mig till gymmet.

Gråvita skyar. Tandläkarväder.

There is a highly depressing weather going on outside. "Det här är inget väder" - sa en snubbe på min praktikplats. Sant. Det är såhär intet ser ut. En gråvit vägg. Hade det varit höst hade jag sagt att det var Ramones i luften. Nu är det mer Sabaton i luften.

Om solen skiner på lördag när jag går från jobbet lär jag explodera i regnbågens alla färger och glitter av vårkänslor. Det kan bli farligt. Då är det Danza Kuduro i luften.

Last night I lay in bed looking up at the stars in the sky and I thought to myself, where the heck is the ceiling.

Igår köpte jag fyra BHar. Fyra BHar därför att jag tappat bort fem. Yes. En morgon var de bara borta. De fem bästa dessutom. Försvann. Spårlöst. Samtidigt. Om det inte finns någon märklig stalker/inbrottstjuv som snott dem så är de enda rimliga förklaringarna antingen att jag börjat äta BHar i sömnen eller att jag blivit dement av stress och har flyttat dem till något supersmart ställe. Det är bara det att jag inte råkar ha en gnutta till spår av minne vars det kan vara. Och varför? Varför (?!) kunde jag i så fall inte ha dem i BH-lådan med alla andra BHar? Trots att de andra BHarna är lite fulare och lite sämre så ska vi väl inte göra skillnad på BHar och BHar. Jag är faktiskt mot segregation. Eller åtminstone var jag det tills jag blev dement. Och jag har letat mig alldeles yr. Jag har hittat typ allt. Bland annat fem solglasögon som inte är mina. Nåja. Nu har jag i alla fall köpt mig fyra nya, fina, sköna BHar. Så då lär ju de andra dyka upp precis när som helst. För det är så livets ironi fungerar. Men jag har ju fått fem nya solglasögon på kuppen! Så länge ingen ägare ger sig till känna. ”Vilka fina solglasögon du har! Jag hade ett par såna, men jag vette tusan vart de har hamnat..” ”Eeeh, du kan få de här! Ja, nä, ta dem du! Jag har fler! Men du.. Fin BH förresten.... Jag hade en sån en gång..”

___________________________________________________________________

Och! Uppföljning på förra inlägget. Jag ska göra en lång historia kort: Jag har charmat (eller ja gnällt, men charmat lät bättre) mig ur en securitasavgift på tusen spänn och lekt hobbyelektriker i husets elcentral så jag nu har ljus på toaletten och kan laga mat. Hallelujah! Let there be light. Och nä. Securitasavgiften berodde inte på att jag bröt mig in i elcentralen i desperation och rumstrerade om som den galning jag är. Nä. Securitasavgiften berodde på att jag ringde efter hjälp. True story. Det är nämligen meningen att vi ska sköta all el själv. Till och med det stora rummet med blinkande lampor och tusen proppar. Som upplagt för grannkrig. När grannen spelar musik mitt i natten kan jag bara flytta runt lite i proppskåpet. Aaah, tystnad. Grannen som lämnar sopor utanför dörren så att trappuppgången alltid luktar soprum och kräk. Flytteliflytt så kan denne någon inte längre laga mat. Problemlösning på hög nivå. Med den logiken kan man i nästa steg undra vem som dragit ut proppen till min badrumsbelysning? Jag måste kanske sluta sjunga i duschen.

Och så höjer Bostaden hyrorna. Ja, klart, det är väl inte så konstigt att det blir skralt i fikabudgeten OM KVARTERSVÄRDARNA BARA FIKAR HELA TIDEN.

Lagen om alltings jävlighet.

Eftersom jag praktiserar dag och jobbar natt detta dygn leker jag Johan Wissman á la 400 meter hem från praktiken för att på rekordtid, enligt min plan (som är "tajmad och klar, in i minsta detalj") laga lite lax att äta nu och ha till lunch imorgon, duscha och packa till morgondagens hemresa innan nattens jobb. Som en virvelvind kastar jag saker på väskan från alla håll i lägenheten samtidigt som jag skalar potatis och sätter ihop laxpaket och klär av mig. Väl naken ska jag bara kasta in laxpaketen i ugnen innan jag i effektivitetens namn ska springa genom duschen. Hur jag än vänder och vrider på alla knappar får jag inte igång ugnen. Nähä. Provar spisen. Nähä. Provar micron. Går in på toaletten. Klick. Klick. Klick. Kolsvart. Panik. Som vanligt när man trycker på knappar och det inte händer något tar man till den mogna och självständiga lösningen: Ringer pappa. "Jävla förbannade skit!", "Heeeeeeej", säger han. Efter att han fått situatinonen förklarad för sig av en (lugn, sansad, vältalig) jag så guidar han mig till proppskåpet. Kirrat. Funkar ändå inte. "Då måste det vara en fas som gått", säger han. "Det kan ta en stund.", säger Bostadens journummer. "Fix it, fix it, fix it!", säger jag. Vad hjälper det. Där står jag stressad, fortfarande naken och hungrig. Det blir alltså blinddusch och hårdbrödmiddag idag.

Och när sånt här ändå händer kan jag lika gärna skita i allt och blogga blogg också fast jag egentligen inte alls har tid. Datorn är ju trots allt typ det enda jag har ström till. It's ment to be, helt enkelt.

"Ta en banan, lägg dig i sängen, och skäms" - Big Brother-Larssa

Jag har sammanlagt kollat på TV två timmar den här veckan. Ja, förutom tre timmar nyheter på jobbet. Men det räknas inte. För jobb räknas in i "rädda världen"-tid. 2 timmar. Av 168. Det är ju bra. Jag har alltså varit ute i livet och den så kallade verkligheten betydligt många fler timmar (hur många timmar jag spenderat vid datorn är irrelevant!). Speciellt eftersom jag sovit för få timmar också. Shit vad jag känner mig som en viktig människa. Som inte har tid att se på TV. Jag har tusen viktiga bollar i luften. Sorry Mr President, I have to put you on hold. So far so good alltså. MEN! Vad väljer jag att titta på dessa två väl utvalda timmar. Jo. Big Brother. It's all downhill from here.

Däremot är ju inrikesnyheter och Big Brother typ samma sak. Folk åker ut/ avgår. Fylla och bråk. Folk ljuger och bedrar. Man konstaterar att folk i allmänhet är dumma i huvudet. Då klipper de in en liten söt katt. Och man återfår hoppet för mänskligheten och goda ting.

Och låt barn få tro på tomten! För Pete Doherty kan man ju inte ha något förtroende för. Han har ju ställt in nästan alla sina spelningar, så trodde någon på allvar att han skulle orka pallra sin lilla rumpa till Umeå. "Enligt våra källor har han styrt upp sig" sa de på Västerbottensnytt. Jå, och "Hannah Widerstedt ska bli nunna" sa de på Big Brother.

Den där hönan Ragata, eller vad hon hette.

Känslan när man måste tvätta innan helgen då man har slut rena sängkläder och bara de hemskaste småtrosorna kvar. Alla vet att man inte vill gå runt i de hemskaste småtrosorna och sockarna med hål på lilltån. Då känner man sig som en hemlös slusk. Och när man därför måste boka tvätt-tid mellan 22-01 för att man inte har en ledig stund före klockan 17 på fredag. Och när man då kommer hem från gymmet 21.30 och upptäcker att muppskallen som hade tvätt-tid innan inte utnyttjat sin tid. Det borde vara olagligt. Som vanligt föreställer man sig att det är typ Hitler som gjort så mot en med flit. Det kan ju inte vara moder Teresa som faktiskt hade en riktig och väldigt giltig anledning att missa sin tvätt-tid. Nä, man bara VET att det måste ha varit en ragata som gjort ragatasaker istället för att tvätta. Typiskt. Sen har jag slut sköljmedel så de braiga småtrosorna kommer vara alldeles sträva. Dubbeltypiskt.

Men jag bryr mig faktiskt väldigt lite. För jag är nöjd med livet som vi lever här. I övrigt är jag väldigt väldigt trött, har träningsvärk i exakt hela kroppen och längtar som en galning till helgen som ska spenderas med de underbaraste av vänner, musik och öl. These are a few of my favorite things.

When the dog bites. When the bee stings. When I'm feeling sad. I simply remember my favorite things. And then I don't feeeel soooo baaaaaaaad.

Jag känner en bot, och hon kan banna, banna dig så hårt.

Min facebook har börjat lagga. Alltså fungera dåligt. Segt. Kapput. You name it.

"This message was created automatically by Facebook. A message that you sent could not be delivered. We're working hard to get this problem fixed. Sorry for the inconvenience."

Jag översätter det till att jag blivit blockad på grund av överuttnyttjande av sajten. Så här i all välmening. Ungefär som när man nekar någon inträde på krogen. "Sorry man, du har druckit nog för ikväll - Du kanske ska gå hem istället."

"Sorry mate, du har facebookat nog - Du kanske ska gå ut och umgås med folk istället."

Det är inte dagarna på dagarna som är dagarna.

Hittills i veckan, om vi bestämmer att veckan börjar på lördagar, så har jag:

- Lärt Ronja 5 år att man inte får snatta eftersom att tjuvlarmet gör ont i öronen.

- Satt ut utemöbler på balkongen. Som morgonen efter var översnöade. Den balkong-vår-frukosten fick en halv av fem toasts. Nä, en kant. Det var kallt om tårna.

- Försökt lära pappa och bror lite om genustänk. Det gick sådär och hade nog motsatt effekt. Förlåt Ronja. Förlåt Dennis. Förlåt världen.

- Konstaterat att hockeysäsongen är över och att jag borde skaffa mig en hobby. Alternativt lära mig stå på ett par skridskor själv.

- Jobbat och varit på praktik omlott 32 timmar i sträck.

- Pratat med Aina i telefonen. Hon sa "aalllååå aajoolaaba booyyaalå gurka". Jag tolkar det som "Jag älskar dig för evigt moster. Jag har det bra här på andra sidan jorden. De är snälla mot mig här. Luleå Hockey - hell yeah."

- Lärt mig att träning är för sömn vad kramar är för folk - bra!

- Försökt lära mig förstå skånska en gång för alla. Lotta fick bokstavera vissa ord för mig i vår konversation. Stabilt.

- Sett alldeles för få avsnitt Sons of Anarchy.

- Blivit helt förstörd när världens äldsta moppe körde förbi mig på gångvägen. Den luktade skoter, hemma och lycklig barndom. Åååh.

- Fortfarande inte dammsugit. Tänker att när man skrapar av fötterna innan man går och lägger sig så börjar det vara dags. Men. Äh.

Pengarna under bordet går sällan till mannen på golvet.

"Flippa Renfält går vidare". "Floppa Moderatsson är lycklig." Fräska flemavåden. I care so much I almost fainted. Kunde inte bry mig mindre om Fredrik Reinfeldts kärleksliv. Jag bryr mig i att media tror att jag bryr mig. Eller att folk faktiskt gör det. Då blir man ju mörkrädd på riktigt. Fredrik Reinfeldt, må du ha svårt att sova. Och inte för att du har ont i lillhjärtat av att vara kärlekskrank. Nä. Jag hoppas du gör det för att du försöker döda välfärden. Må din fina bil stanna och din skumpa förvandlas till vatten. Fy dig. Fy, fy dig.

A true outlaw finds the balance between the passion in his heart and the reason in his mind. The outcome is the balance of might and right.

Ah, just ja. Det var ju den påhittade rebellen och motorcykelligisten Jax Tellers pappa som sa det. Det handlar ju inte om lilla väluppfostrade jag. Anywho. Jag råkade vara uppe typ hela natten. För det är sånt som händer även den bästa. Gick ganska bra att kliva upp på morgonen och tänka på den hink med kaffe som jag tänkte doppa huvudet i och sörpla runt i hela dagen. Var på praktiken, glad, hel och ren och i tid. Först skulle vi på en föreläsning om sociala medier. Haha. Föreläsning om sociala medier. Jag. Mrs Facebook herself. Som att skicka Zlatan på FIFAs fotbollsskola för 10åringar på sommarlovet. Jaja. Väluppstyrd som jag är stod jag där snällt med blocket i hand och väntade. Och... Väntade. Forever and ever. Föreläsaren kom inte. Då tänkte jag, what would Jax Teller do? Eller, vad skulle Hannah Widerstedt gjort? Hur ska jag göra uppror mot denna respektlöshet? De skulle ju slå sönder kaffemaskinen. Åh ja. Kommer dit och ska få mig en första koffeinöverdos innan jag bankar den i spillror. Så fungerar inte skitet. Livets ironi. Jag fick inte ens en möjlighet till att slå sönder skräpet. Och där står jag utan sömn, föreläsning, utkrävd hämnd OCH kaffe. Så nu sitter jag här och slösurfar på Facebook och bloggar meningslös blogg i sann upprorsanda. Med tretton böcker uppfläkta framför mig så jag ser redigt upptagen ut om någon kommer hit.

Jag är så jäkla bad ass.

Den som ingenting gör får alltid nog med sömn.

Lider av akut sömnbrist. Jag har sovit i krokiga omlottmönster i en och en halv vecka. Jag önskar att jag bara kunde skylla på arbete och "rädda världen"-uppdrag. Men jag har faktiskt festat en helg i Kittelfjäll också. Så då får jag ta på mitt eget ansvar att jag var så dumtjurig att jag skulle upp på morgonen och hinna åka i backen (jag hade faktiskt köpt liftkort och hyrt skidor, så då måste man åka si och så mycket oavsett om man plågas), samtidigt som jag var tvungen att vara uppe längst på festen. Nåja. Jobbade 56 timmar förra veckan och har jobbat natten till idag. Så idag när jag kom hem från jobbet var min hjärnkapacitet nere i Big Brother nivå. Inte sova-nivå. jag har passerat sömngränsen. Så jag låg bara och tokstirrade på alla avsnitt som fanns att se på tv4play. Alla två och ett halvt.

Imorgon ska jag träna och träffa folk igen. He blir som fint. Ut i solen innan jag blir någon vampyrliknande varelse som har köpt Big Brother 24/7.

http://www.youtube.com/watch?v=wYbf-DlcdMM Känns tryggt att veta. Nu kan jag dö lycklig.