Sammanfattar fotbollsmatch, Sverige - Ukraina, för er lyckliga som missade den:
"Vilket lag hejar vi på? Alla är gula och blå." Ah. Vi är de i mörkblått med ett Miss Universe band över bröstet. Passande! Med tanke på att de såg ut att gå runt och tänka mer på 'world peace' än på sånt som faktiskt är viktigt. ATT FÅ BOLLEN I MÅL ("Av alla oviktiga saker är fotboll den viktigaste"). Sedan blev det mål och "I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic!" dånade ut ur alla hypotetiska högtalare. Alla svenskar glömde bort alla små bekymmer och besvär och var nöjda med livet som vi lever här. Sedan gick det utför. Som en mormor som ska vara lite lattjo med barnbarnen och som helt glömt att hon numera saknar kroppskontroll och sätter sig på en stjärtlapp och dundrar rakt ut i skogen för att hon misslyckades med att bromsa för att hon tappade bort fötterna.
Crash. Boom. Bang.
"Det var i alla fall kul att vi fick vara med.", "Det viktigaste är inte att vinna, det är att delta." tänkte ingen när de gick hem i den dimmiga natten med slokande Ior-huvven.
"Hade vi inte kunnat få vinna den här matchen i alla fall?" Fått tro att vi leker med de stora barnen fast de i själva verket fintat oss att tro det, medan vi i själva verket leker en bredvid-lek på sidan om. Hade vi inte bara kunnat få leva lyckligt ovetandes ett tag. Man ska vara snäll mot de små barnen. Lura dem så de inte fattar. Inte kasta sand i ansiktet på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar