Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det.

Man kan anstränga sig till tusen för att göra allt rätt mot allt och alla. Och ändå blir det fel. För fel blir det ibland. Även om man försöker tänka rätt. Man kan verkligen vilja och sträva efter vara schysst mot allt och alla och ändå i slutändan är man inte det ändå. Jag tror baske mig att man försöker för mycket ibland. Glömmer man inte sig själv så är det någon annan som hamnar i kläm. Då får man försöka trösta sig med att man faktiskt försökte. Ibland gör man fan till och med fel saker av rätt anledning. Det kanske är det som skiljer idioter från de som ibland gör idiotiska saker. Den och den får tro och tycka vad denne vill. För man vet själv vad som hände. Och framför allt varför. Man kan mena väl och det blir fel ändå. Och ibland blir det helt enkelt bara. Man kan ju inte tänka jämt. Det blev som det blev för att det inte vart som det skulle. Och då måste man tro att man är precis exakt där man ska och borde vara, just exakt nu.

Och som vi fått lära oss i gruppsykologin och som vi själva lärt ut på reflektionsträffarna. Man ska inte säga man. Man ska säga jag. Och stå för det man säger.

Men jag vet inte för jag ångrar mig och ångrar mig igen.

Tycker det är baklänges och upp och ner att det är mina föräldrar som ska ut ikväll och jag som ska laga mat åt en liten familj och sen gå till jobbet. Någonting blev väldigt fel någonstans. Som när jag var hundvakt förra året när mina föräldrar for på Luleåkalaset. Satt ensam med en chipspåse framför sommarkrysset och skrek "BÅTMOTOR! ORDET BLIR BÅTMOTOOOR!" och var helt dödsnöjd över mig själv enda tills jag insåg att det bara var hunden som reagerade och studsade rätt upp i hopp om att få chips. Nåväl - tre nätter kvar. Tre. Det är ju nästan ingenting. Inte jämfört med alla lediga nätter jag ska fördriva i sommar.

Roligt är också att min pappa har planerat kvällens utgång hela veckan. Precis som en riktig ungdom gör. När man börjar bli piggare på söndagseftermiddagen är det dags att styra upp kommande helg. Det började alltså på söndag kväll "Nästa helg, då ska vi gå ut och äta gumman (alltså mamma), sitta på uteserveringen och ta en öl (alltså flera), HÄRLIGT!". På måndag lovar jag att det var anledningen till att han tog sig upp ur sängen och till jobbet. "Fan, det blir mysigt på lördag att ta en öl i solen!" och så vidare och så vidare till på onsdagen då jag åkte ner hit. Och så pratade jag med mamma nyss. "Är ni pepp på att gå ut ikväll då?". "Jo, vi ska gå ut och äta i alla fall men pappa var inte så sugen på att gå ut". Haha. Livets ironi. Han skulle ha gått ut i tisdags istället. Carpe diem.

Så har jag vitt och brett pratat om hur ledig och spontan jag ska vara i sommar. Då hände det så att jag fick ett erbjudande på morgonen om att följa med på en festival i Tyskland i Juli. Problemet är att jag måste bestämma mig typ NU. Shit. Jag, som heter beslutsångest i andranamn. Då tänker jag ju fram och tillbaka och runt i ojämna cirklar. Far jag dit så har jag kanske inte råd att göra något annat häftigt sen som jag inte vet vad det är eller om det ens kommer hända. Så jag räknar på saker som inte finns och sen kommer jag ha gjort ingenting på hela sommaren. Spontan my ass. Nu är det upp till bevis. Det är mycket lättare att säga att man ska vara spontan än att vara det. "Jag är spontan så länge det passar in i mina planer", borde man säga. Och pengar är ju faktiskt en världslig sak måste man komma ihåg. Jag ska fundera på saken. Vilket egentligen är det sista jag borde göra. Jag borde bara göra.

Men den lilla familjen jag ska laga mat åt är inte vilken liten familj som helst. Det är ju familjen knas-bus från självaste Smålandet. Åh vad jag ska pussa sönder liten Aina. Och syster yster. Och kanske lite John. Om han vill. Annars kan han få en kram istället. Jag är inte den som är den.

Umeå.

Vilken kontrast det var att komma ner till civilisationen. Folk överallt. Ja, förutom på Ålidhem då. Spekulera runt på stan i solen. Lunch på uteservering med en vän där vi blev sittande i två och en halv timme som deltagare på hela världens studentfest. Shit vad många kids som ska ut i världen. Jag får säga kids för att det var tre år sedan jag själv tog studenten. Det är den gyllene regeln. Bestämde jag alldeles själv alldeles nu. Sedan åt jag sushi i solen med en annan vän. Alla skulle varit här. Det hade varit något det.

Och nu har jag förbeställt Magnus Ekelund & Stålet - Svart flagg. Gör det du med. Det blir som rena rama julafton den sjätte juli!

Jag drömde en natt när jag satt och sov, och jag tittade ner ifrån där jag låg, och såg livet och livet såg ut som ett tåg.

Tycker faktiskt ganska mycket om att åka tåg. Men tycker inte särskilt mycket om SJ. Vet inte hur de har tänkt med hela den här -flytta fram avgångstiden fem minuter i taget- grejen de pysslar med. Som att man varje gång ska tänka "Åh, bara fem minuter, vad fint!". Som att man är alldeles för trög för att fatta att man suttit där i två timmar till slut. Då blir man ju småirriterad var femte minut och sen döless när man räknar ihop den totala summan tid som SJ knaprat upp av ens liv. Då tycker jag personligen att de ska 'plinplonga' direkt och säga "Ja, hej alla ni som fortfarande har mod och tålamod att åka med oss. Stor eloge till er! *spontan applåd* Nu är det så att något kört ihop sig igen. Ja, attsingens tänker ni. Och det gör jag med för nu missar jag min och min mans tredje bröllopsdag för att jag måste jobba över. Anywho. Minst två timmar sena blir vi i alla fall så ni kan ju försöka hitta på något mer eller mindre roligt så länge så tar jag mig en fika. SJ önskar er en trevlig resa!" Då tänker man "fan, dom är ju helt sämst" - vilket man i och för sig redan vet. Och sen kan man som sagt hitta på något trevligt en stund. Bryta ihop och gå vidare helt enkelt. Kanske gå ut och äta på något mysigt ställe. Eller om du sitter i Murjek som jag gjorde. Åka ut i bilen och ha sightseeing efter skogsvägar.

På min tågresa idag såg jag månförmörkelsen och blev mer eller mindre frivilligt mer eller mindre deltagare på en ganska fin men lite tragisk fest. Deltagarna var fyra män i min faders ålder. De satt alldeles framför mig och tjittertjattrade och det körde ihop sig mer och mer för varje öl de sänkte. De pratade om olika men ändå samma person och löste världsproblem med olika mängd kreativitet. Alla som de tyckte mindre bra om kallade de för smurf. Finns säkert en helt logisk förklaring till det. Lyckades sova en kvart med musiken på högsta volym i öronen. Sen tänkte jag att jag kunde lyssna och kanske lära mig något om livet. Jag lärde mig att fulla människor pratar goja, oavsett ålder. Och att jag nog är ganska klok ändå. Det bästa var ändå när vi närmade oss Umeå (alltså var lite mer än halvvägs) och de skulle reda ut vems fru som skulle hämta upp dessa fyra fulla män klockan två en onsdagsnatt. "Men ringer du din fru?" "Din fru?!" "Nää, DIN fru! Inte min fattaru väl." "Troru hon blir arg?" "Vem då?" "Nu kommer alltså din fru, inte hans?" I bakgrunden plockar någon upp en telefon och säger "FRUGAN! Kommeru å hämtar?" och så vidare och så vidare typ hela vägen från bastuträsk. Så när jag kliver av tåget raglar dessa män av innan mig och möts av två mindre lyckliga damer. De börjar självklart asgarva då de inser att de lyckats ringa efter två skjutsar eftersom att de är i sitt happy place. "Varför väckte du mig om ni redan har skjuts?!" "Ni är ju packade! Vem ska hämta Kalle imorgon då?" och så vidare och så vidare ut i natten. Och jag tänkte 'respekt åt livsnjutarna' medan jag försiktigt smög hemåt i det svaga solskenet. Alldeles nykter och förståndig.

Nu är det waaaay past bedtime. "Nästa uppehåll - John Blund!"

Take it easy.

Har blivit nersegad i byatempo. Känner i alla fall att det är på gång. För varje dag blir jag lite mer mitt gamla jag. Den jag var när jag läste minst en bok om dagen och inte behövde ha några planer. Jag promenerar i skogen och resonerar med hunden. Kan prata på i all evighet och hoppas att hon kanske lyssnar. Eller ha det som ursäkt för att prata med mig själv. Läser TV-tablåer med nästan uppriktigt intresse för vad som är på TV på kvällen. Huga. Har inte passat tiden till ett TV-program när det går på TV sedan Solsidan. Och då visades ändå det på söndagar. När vi redan låg ett gäng i en sliten hög på soffan och halvsov i gamla pizzakartonger och chipspåsar. Vi var som redo och på plats ändå. Men här. "Vad gör man i Jokkmokk en tisdag?". "Klockan åtta är det The Mentalist och klockan nio premiär för säsong åtta av So You Think You Can Dance". Eeh jaha. Kul. Vi ska inte ses och kanske. Eeh. Prata. Eller något. Och så blir jag uppriktigt besviken när jag får veta att Allsången inte börjar idag. Nåväl. Då har jag ju något att se fram emot till nästa tisdag. Så vet jag vad jag ska göra då. Slipper jag överraskningar och andra oväntade händelser. "Heeej Anette! Hörde att du var i byn. Jag tänkte att vi skulle åka och grilla på något mysigt ställe. Kanske ta en öl och spela lite spel eller kubb. Kanske sticka till Luleå och se vad som händer där. Eller gå på bio. Eller så kan vi bara hänga lite. Vad tror du?". "Assååå, kul att du ringde, men asså idag passar inte så bra. Nee, alltså jag har ju tagit fram en bit köttfärs ur frysen och sen är det Allsången och SYTYCD.. Men en annan gång!"

Life in plastic, it's fantastic!

Idag lekte jag med Ronja, snart fem år. Vi pratade om träning, meningen med äktenskap, bamse och lekte med barbies. Hon var mamman och jag var älsklingen som ville rida på min drak-kompis, åt upp all tårta för alla andra, fick ont i magen och tyckte att det var den bästa dagen i hela mitt liv. Varför kan man inte leka som man lekte förr? När jag plockade upp dockan fick jag en liten förnimmelse av hur jag kände för dessa dockor för typ hundra år sedan. En liten ilning av förundran och möjligheter långt ner i magen. De där dockorna kunde vara vad som helst. Vem som helst. Det var bara fantasin som satte gränserna. Men det varade i typ en microsekund. Max. Sedan satt jag och kände mig dum med en plastdocka med rufsigt hår i handen och hängde inte alls med i handlingen. Dum för att alla mina förslag till leken uppenbarligen var helt fel. Det märkte jag genom att jag fick mycket starka direktiv om vad jag skulle göra och hur jag skulle göra det. Alla mina egna initiativ sköts ned direkt. Plus att hon sen blev helt less och ville leka något annat. Tydligen har jag blivit såpass vuxen att jag är helt pantad i en femårings värld. Förstörd och insocialiserad i det vi kallar verkligheten. Störde mig kopiöst mycket på dockans rufsiga hår. Och så störde jag mig på att jag störde mig på det.

Man vet att det var måndag om man vaknar upp och det är tisdag.

12 grader. Mulet. Lätt bris. Inte en enda förpliktelse så långt ögat når. Ska cykla upp till Jokkmokk enbart för att det dödar lite mer tid än att köra bil. Och kanske lite för att det är billigare. Och miljövänligare. Och bättre för mitt hjärta. Och artärer. Men mest bara för att det tar lite mer tid. Äter upp en gnutta mer av denna måndag.

Min älskade fleece-tröja har gått sönder. Så jag har letat i hela Umeå efter en ny. Där fanns det ingen. Alla ba' "Duu, asså, det är sommar nu. Ingen använder fleece på sommaren." Eller ja, en del sa bara "Duu, assåå. Ingen använder fleece." Men sportis i Jokkmokk kan man lita på. 12 grader. Mulet. Jag kommer mysa på som fan i min nya fleece. Och så har jag något att göra ännu en stund. Ska testa tusen olika fleece i femtio olika färger och vända och vrida på mig i alla speglar de har där inne. Ett sådant viktigt inköp kräver sin eftertanke. Och så äter det upp ännu en gnutta av denna dag som världen glömde.

Höhö. Nåväl. Skämt åsido. Förvänta dig ingenting så blir du positivt överraskad. Nu ska jag lämna datorn. Och fånga dagen.

Jag ska bli skogsnymf när jag blir stor.

Skogsnymf

Hon älskade grannt väder
När trädens grenar bågnar
under brandskensfärgade löv
och solen ger ett alldeles speciellt
skimmer åt de resterande gröna
Ibland dansade hon på en matta
av sköra blad och inte ett enda
rörde sig, vördnadsfullt låg de stilla
Den klara, höga luften sträcker
sig och världen utvidgar sig
Den rena luften genomströmmade
henne, smög sig in i hennes innersta
så att hon bländade alla med
sin vithet och sina friska hjärtslag

av Maria Andersson

Sommaren i Jokkmokk var tre fina dagar.

Nu äre höst. Två dagars stenhårt solätande. Badande i två sjöar. Cyklande. Hänga gängande. 3,5or på en brygga. Minttu på stranden i natten med myggen. Hann vara skötsam. Hann bli lite för full. Det var vad jag hann med den här sommaren. Nu är det söndag och höst. Jag är relativt nyvaken efter att ha sovit i elva timmar. Och jag vet inte var livet börjar eller slutar. What to do, what to do liksom.

I'm coming out of my cage.

Jag har det bra. Jag har börjat inse att jag inte alls är ensam. Även fast jag inte har alla runt mig jämt och de inte ringer varje dag betyder inte att de inte finns där. Jupp. Det tog mig 22 år och några ensamma dagar i ett halvtomt Umeå för att inse det. Så bortskämd med social närvaro har jag varit i mitt lilla liv. Man lär så länge man lever. Jag har också börjat inse att alla inte lever "The Hills"/"Fast and the Furious"-liv hela tiden. Det finns faktiskt folk som spenderar tre dagar i soffan och tycker synd om sig själva framför Tyra Banks och Simpsons med jämna mellanrum. Och de allra flesta måste faktiskt jobba för att överleva. Det finns inte någon ond jobb-gud som bara tvingar mig att jobba för att bara jag ska missa allt som är häftigt, roligt och viktigt här i livet. Liksom bara för att jävlas. Nä, jag har det nog tamefan till och med bättre än de flesta. Många i alla fall.

Och detta kan jag säga trots att jag fick sanitet som arbetsområde på Peace & Love. Det kanske inte finns en ond jobb-gud, men det finns en riktig liten elaking till festivalgud som vill härja med mig. In your face! Jag ska äga upp sanitetsjobbet och hela festivalen. Only 'cause I can.

Du behöver aldrig vara själv. Inom om dig brusar det en älv. Som gör dig liten men så stark.

Övar på me-time. Har gjort det i en halvtimme nu ungefär. Går ganska bra so far. Har bara ungefär en vecka minus en halvtimme kvar nu att vara vilse, ensam i Netto-träsket. I'm on my own. Yup. Nedräkning pågår. Ska dyka ner i jobba-träna-äta-sova-dvala. Göra sjukt grymma spellistor på spotify och lyssna på alla andras för inspiration. Ligga i gräset och lapa sol när det finns möjlighet. Cykla en hejdundrande massa på min cykel som världens bästa pappa har lagat. Ska cykla runt runt och upp och ner och titta och fundera. Titta på folk. Äta god, nyttig och billig mat. Läsa bra böcker. Titta på bra filmer och serier. Bara sånt jag själv vill se. Göra det jag själv vill göra. Inget "Men vad vill du?", "Det spelar ingen roll", "Vi ser det du vill se", "Vi kan göra det du vill göra". Kasta mig i ett bad med en ansiktsmask och leka manikyr och pedikyr. Jag kommer komma ut på andra sidan om den här veckan lite starkare, lite snyggare, lite säkrare och så sjukt jävla pepp på livet.

Ska försöka att inte känna så mycket. Då börjar jag sakna. Åh, herregud vad jag saknar. Jag känner så mycket och så starkt. It's a blessing and a curse.

Lyssnar på Erik Zettervalls nya låtar som han spelade på P4 imorse efter kl 09.00. Och behöver aldrig vara själv.