Shoot me again, I aint dead yet.

Det är mitt sätt att berätta för världen att - I'm still alive. Still going strong. Typ. Har en mindre livskris nu. Jag har det ibland. Man får ha det. Som tur är är de relativt korta och oftast ganska ofarliga. Jag kallar den här min lilla depression. Eller min lilla depp. Så jag ringer till folk och berättar hur synd det är om mig så att de kan berätta tillbaka att det är det inte alls. Och det vet jag ju. Egenklijen. Den här grundar sig som vanligt i att jag känner mig ensammast i världen. Det är ett återkommande tema i min korkade lilla skalle. Vilket jag absolut inte är. Känns bara som att alla ska fara ut och resa och lämna mig ensam i Umeå-Ålidhood-gettot där jag ska jobba ihjäl mig. Alternativt ruttna bort, utveckla social fobi eller tappa talförmågan i brist på mänsklig kontakt. Nä-nu-ni. Nu spårade hon igen. Alla är sommarlovs-pepp och jag är sommarlovs-depp. "Kom tillbaka". "Don't leave me here". Och vad ska man göra av all fritid. Usch vad läskigt. Jag ska öva på me-time som mina vänner säger att jag behöver. Jag är som Jules i Cougar Town. Får typ stessutslag av att vara själv. Jag ska bli bäst på me-time. Så sjukt tråkig kan jag ju inte vara att hänga med. Och sen ska jag öva på att känna lugnet. "Känna-lugnet-me-time". Sätter mig under en korkek och finurlar. Eller så börjar jag slaviskt följa alla serier i världen. Jag kommer vara så sjukt redo sen när alla häftiga saker börjar hända. He blir bra det.

I went from being a bitch to actually human.

Har varit försvunnen borta i dimman, på jobbet, inte så mycket på skolan och överallt och ingenstans. Äventyr deluxe. Gör så mycket nu så jag har ingenting att skriva. Bloggandets ironi. Har gått en lektion i vänskap och kommit ut bättre på andra sidan. Idag sysselsätter jag mig mest med att göra saker för att undvika att skriva rapport. Hittills går det inte bra. Har bara lyckats ta en alldeles för lång dusch. Jag måste alltid duscha av mig jobbet innan jag känner mig ledig. Men nu svarar inte min lunchmate i telefon. Sedan vill jag försöka umgås med allt och alla innan Ålidhem och Umeå förvandlas till en spökstad och jag bara ska jobba och träna i någon vecka. Men allt och alla har egna liv och tentor och tjosan. Nåväl. Måste leva tillräckligt mycket nu så det täcker upp för då. Allt går att kvitta mot något annat. Är jag duktig i två dagar kan jag vara oduktig i fyra. Jag kvittar allt mot att jag inte röker eller snusar. "Idag kan jag äta sushi för jag röker ju inte" "Den här tröjan har jag råd med för jag röker ju inte" och så vidare. Tror baske mig det skulle vara billigare för mig att röka för då skulle jag ha så sjukt dåligt samvete mot min egen kropp och pappa, bror och syster så jag skulle inte unna mig någonting. Totally not worth it though.

En dag på landet.

Två av fem toasts får kosläppet. Eller betessläppet som riktiga kultiverade bönder säger. En halv för att korna var lite glada och det var mysigt. En halv för att det fanns hamburgare att köpa. Och det vet vi ju alla att det är tusen gånger godare ute i ingenstans. Och en hel för det fina sällskapet. Jag drar av en poäng för blåsten. Och en poäng för att korna inte var tillräckligt glada. De var typ "Oj, kul att komma ut i naturen." Istället för "JIIHOO! JIIHEEYY! WOOOW! HURRA! FRISK LUFT! GRÄS! LIIIIVEEET!!!!". Nää, jag hade velat ha lite mer okontrollerad glädje. Inte tio joggandes kor och två som gjorde två skutt. Otacksamma kor. Nåväl. Inte deras fel att jag förväntade mig en kör av sjungande färgglada kor med ballonger. Så drar jag av den sista poängen för alla gråtande barn. De åt upp lite av koglädjen. Jag förstår att barn blir ledsna och ofta i fel lägen. Men nu bestod halva publiken av barn. Och det kändes lite trist att de alla skulle hamna i ettårskrisen just när det roliga som föräldrarna släpat dit dem för skulle hända. Nåväl. Sedan var det en skräll att det var så sjukt mycket folk. "Tänk att det finns så många som har lika lite att göra som oss" sa jag och Elin till varandra när vi utforskade ett märkligt sjunkande vägfenomen. Sedan deltog inte jag och Hanna i ett lotteri där vi kunde vinna gårdsgrus. Jag vet. Tråkigt av oss. Men vi kunde som inte riktigt komma på vad vi skulle göra med det. Som tur var tyckte jättemånga att det var ett jättebra pris. Jag har aldrig känt mig mer som en stadsbo i hela mitt liv.

Sommaren är kort.

Kastades rakt in i sommaren och ut på andra sidan. Flög genom två och en halv dagar av sol, gräsmattor, gladiatorsandaler, glass, fotboll, sushi, fina människor, promenader, brännboll och grillningar och landade i en mulen fredag. Jag hade precis börjat inse att jag inte behöver ha femton lager tröjor så jag svettas sönder och samman när jag måste halvjogga till skolan för att jag gått iväg för sent.

För det spelar ju abslout ingen roll om man kliver upp klockan fem eller fem i åtta så går man alltid iväg liiiite för sent. Jag ställde till och med fram klockorna för att jag skulle självstressa mig själv. Vad hjälpte det när jag visste att det bara var att ta alla klockslag minus fyra minuter för den verkliga tiden. "Höhö, mig kan jag inte lura". Och så var jag likförbannat tvungen att ta milslånga steg i jivetakt och spela oberörd där jag dundrade fram efter studenternas motorgångväg. Samtidigt som jag krånglar mig ur minst tre av tröjlagrena för att slippa se ut som en dränkt katt när jag kommer fram. Måste se ut som att jag tror att jag är förföljd samtidigt som jag slåss mot en inre demon och så slutar det med att jag trasslat in mig i hörlurarna. Allt för att jag glömt att det inte är februari längre.

Nåväl. Var var jag. JO. Det var mulen fredag. Ingen dålig fredag direkt. Men en mulen fredag. Typ höst. Gråblåsig höst. Efter en alldeles för kort och fin sommar. Så glad i hågen gick jag ut i min tunnaste finaste sommarjacka och tvärvände så fort blåsten nådde näsan och låg och halvtjurade på soffan i fleecetröja resten av dagen. Droppen var att jag la ungeför 10 procent av mina nuvarande tillgångar på en biljett till Veronica Maggio. Jag gillar inte ens henne.

Som en parentes kommer då här Nettskibraukas och Sofipropps livsskola, del 2. Man måste anpassa sig efter läget. Tydligen tycker resten av världen om Veronica Maggio och alla ska dit. Så alternativen är att vi sätter oss på en bänk själva med en flaska tequila och löser varandras och världens problem. Eller. ELLER. Så går vi dit där alla är och äger upp stället. Vi resonerar som så att hon kan ju spela, vaddå, max en timme, va? Och under den timmen kommer alla stå och skrika "Jag kommer, jag kommer, åh, jag kommer, jag är nästan där". Samtidigt som vi, kloka individer kan glida till baren som förhoppningsvis är nästan helt folktom. För vem betalar en massa pengar till en artist man inte vill se. Nä, precis. Bara vi. Om. OM. Det skulle vara någon där så torde denne troligtsvis också vara så pass klok att denne inte heller har sjunkit ner i Maggioträsket och därmed har vi också sållat bort den folkgruppen plus att vi har ett samtalsämne PLUS att vi kan köpa en drink utan att få furtio blåmärken och missa hela kvällen. Voilá! Sen när hon spelat klart kan festen fortsätta.

Nu spårade jag igen. Hur som. Igår var typ en måndag. Jag hade helg mitt i veckan och sen blev det måndag. Men det var en bra måndag. Mycket för att sverige smiskade tjeckisk hockeyrumpa. Så kan det se ut. När man lever upp och ner och bak och fram och en dag i taget. Vår blir världens bästa sommar och höst på en sekund. Och onsdag är fredag och fredag är måndag.

Sen jobbade jag en natt och så blev det hipps vipps lördag igen. Och teckenspråkets dag! Det firar jag med ett gäng glada kor. Bättre ett gäng glada kor på ängen än en sur en i sängen. Eller något. Visdomsorden haglar. Som vanligt. Gratis. Bara idag.

We've got the right to live, fight to use it. Got everything and you can just choose it, I won't just be a puppet on a string.

Brände skiten ur en kastrull i morse. Nu luktar det kadaver i hela lägenheten. Men idag är en sådan dag när det inte kunde spela mindre roll. Hade det varit igår på morgonen hade jag säkert svurit en ramsa om att världen var emot mig och sörjt kastrullen hela dagen. Men inatt har jag fått sova på jobbet och solen skiner rakt in i mig. Så jag tänker kasta kastrullen tätt följt av en slängkyss, "tack för den här tiden" och "vila i frid". Sedan tänker jag dansa zumba för mig själv i lägenheten, duscha upp mig något fruktansvärt, klä mig i det somrigaste jag kan och hitta någon som vill äta en glass med mig i eftermiddag. Mitt största problem idag är vilken färg jag ska ha på nagellacket.

Bästa låten idag:

The Strokes - Under Cover of Darkness.

När den här låten spelas på Peace & Love i sommar finner ni mig längst fram.

Var dag.

Hur kunde måndagarna bli så sjukt mycket måndag? Det måste ju betyda att helgerna har blivit så mycket mera helg. Tillåt oss leva på hoppet. Somnade lutad mot händerna längst fram i klassrummet idag. Och ändå har vi bästa föreläsaren någonsin. Han är typ min psykologgud. Nåväl. Nu har jag packat ner kurslitteraturen i min gröna lilla väska och ska strutta iväg till jobbet. Jag håller på att räkna ut hur man går från "working" till "working class hero". Alla sätt att döda tid på är bra utom de dåliga. Dötid innebär ju föresten att man dör tidigare. Fick jag lära mig idag. Och att man river upp musklerna vid kejsarsnitt så de ska läka bättre. Då vet ni det.

Om jag är säker på mig själv, men aldrig är för självgod.

Vill du..?

Har fått sommarlåtar sprutandes ur öronen på mig idag. Fantastiskt galet. Bjuder på två som är väldigt olika mycket bra på väldigt olika sätt.

Om sanningen ska fram

Danza kuduro

Tacos med två av mina bästa vänner och bio på det. Icke dåligt. Kanske precis vad jag behövde för att uppskatta vardagen igen. Vi såg Fast and the Furious Five. Se den. Ni vet - hjärndöd orealistisk action med en massa feelgood och snygga människor. Myche bra. Men se inte trailern innan. Se ingen trailer någonsin mer för guds skull. Man får ju se hela filmen. Tips från coachen. Förutom Baksmällan 2. Den avslöjar typ ingenting och är bara skön. Men bara den. Kom ihåg det.

Och jag borde sova för har en enormt lång dag imorgon. Sedan kommer min fina vän och vi ska vinna musikquizet på EPPn. Sedan bär det av ut i natten. Gissar jag.

Här sitter jag och löser världsproblem och ute skiner solen.

Alltså ursäkta mig. Jag kanske är helt efter, inte tillräckligt insatt och/eller blev politiskt och omvärldsintresserad alldeles för sent. I sådana fall ber jag om ursäkt i förväg. Men kan det aldrig lugna sig med Bin Laden? Han var ju helt bortglömd. Var det någon som brydde sig om honom längre? Förutom den miljard som tydligen fortfarande jobbade med att döda honom. Och kanske hans familj. Var det alls någon som på allvar stod och funderade "Hmm, har de inte hittat Bin Laden än? Känns ju sjukt otryggt. Om de bara kunde hitta honom.", när de stod och väntade på bussen och pillade sig i näsan dagen innan USA smaskade ut att de hade knäppt honom. Nä. Jag tror faktiskt inte det. Han har säkert suttit i en grotta (meeeen näääää, vi har ju alla sett att han hade ett huuuus, på nyyheteeernaa) och varit helt ofarlig skitlänge. Säkert dement. Och nu har USA lagt enorma resurser hur länge som helst på att döda en elak gubbe. Tänk vad man hade kunnat göra med alla de resurserna. Kanske försöka överskrida kulturkrockar och öka förståelsen i världen. Åt alla håll och kanter. Det gäller både hit och dit. Då kanske man bekämpar terrorism och rasism och våld på riktigt. Kanske. Heja. Världen är inte säkrare. Snarare tvärtom. Riva upp gammal skit. Heja världen. Vi kommer ingenstans. USA gör som vanligt. Åker runt och provocerar. Och omvärlden applåderar. Och alla andra som har det svårt är tydligen bortglömda.

Och så gör jag som man inte ska. Jag vill att man ska sluta prata om, spekulera i, kolla på bilder på, hans död. Och så pratar jag om det själv. Suck. Bäst jag går och tömmer skallen på IKSU med världens hårdaste träningspass och doppar huvudet i världens varmasta bad efter det. Och sen kanske gör något vettigt av min lediga dag. Så gör vi. Så kanske det kommer ett inlägg som är mer krambjörnsinspirerat senare. Vi får la se.

Jag är hårt arbete. Jag är fattigt betalt.

Utan er - Magnus Ekelund & Jakob Hellman

Jag är ledsen att det blev såhär

Försöker hålla ut, och stå emot

Skogens ljus, allt försvann

Nu är det kris

Jag vill bli hel igen

Jag är hårt arbete

Jag är fattigt betalt

Jag är revolvern mot tinningen

Jag är hjärtat i kras

Jag är ensam i skogen

Jag är allt slår tillbaks

Jag är den ende du känner som har livsgnistan kvar

En kristall i ögonvrån

Lyser upp, och lyfter mig

Är det du, som håller mig

Jag är sanden i ett glas

Jag är elektroderna i pannan

Jag är draget på stan

Jag är djupa andetag

Jag vattnet i källan

Jag är dagg om våren

Jag är handen på stängslet

Jag är spring i benen

Jag är den ende kvar på jorden

Kärlek är alltid mitt svar

För jag är ingenting

Utan er

Ibland kan man bara vara sitt sämsta.

Efter en hemtenta får man så sjukt mycket fritid. Massor med fritid. Alldeles för mycket fritid för att man ska kunna uppskatta den. Jag har så mycket tid att göra av med att jag gör ingenting. Men det var faktiskt inte sant för idag har jag spelat beachvolley. Man ska inte underskatta nöjet av en boll och en massa sand med en del folk. Ånej. Men igår var ändå en mycket värdare dag. Då såg jag till att göra en massa saker för att, eller trots att, jag hade hemtentan dinglandes över skallen. Och för att en mycket fin person var fin mot mig. Ja. Det är nästan så att man lever mer då. Alltså med något tungt dinglandes över skallen. "Det kan ramla ner när som helst så jag måste leva så mycket jag kan nu när jag kan". Fick en massage av en helt riktig massör och åt nästan rå fisk på bästa sushibaren. Sedan somnade jag på väg till Narnia. Nu bara är jag. Sov en timme framför Top Model. Hujjedamig. Hade det funnits någon död person vid namn Carpe Diem hade denne vänt sig i graven. Nåväl.

Fick mail från kursansvarig idag, alltså dagen efter jag skickat in hemtentan en dag för sent - "Det är lugnt, bättre sent än aldrig..", skrev han. Som att han vet att jag är på väg överallt och ingenstans samtidigt och har full förståelse för det. Det tyckte jag var fint. Heja Sverige! Och Norge tydligen!

Jag hade kunnat gå ut i solen nu. Men jag överraskar och låter bli.

Gitarrer och bas, trummor och hat.

Dumma värld.

Hade en enormt rolig, tokig, dansant kväll på Corona på fredagen med superhärliga människor. Kvalborg. Vilket jag gissar betyder typ "kvällen innan valborg" eller något annat fräsigt. Anywho, alla anledningar att fira är bra (Med reservation för undantag såsom dårar som firar rumpan av sig när USA lyckats döda en terrorist. Våld föder våld. Var god sjunk ner till samma skruttiga nivå som de ni påstår er bekämpa. Det är ju jättebra att en dum människa inte kan hitta på mer dumheter. Men hålla på att fira en massa död och våld. Blä för det. Var bara tvungen att säga det.) På lördagen var jag oförskämt pigg och sparkade igång mina halvdöda vänner och lyckades skapa en något lugnare men mycket trevlig utgång då med. På söndagen ringde jag min vän klockan tio, "fasiken hörrö, jag är helt pigg idag med!" "mutter... mutter.. ta det bara lugnt, du vet om att klockan bara är tio va?" Och efter det var jag död. Låg i fosterställning och tyckte lite synd om mig själv. Sedan åkte jag till sjukan och hälsade på en vän som är inlagd och insåg att det faktiskt inte var det minsta synd om mig.

Sedan. Huga. Jag var inte redo för vardag. Och som extra salt i såren blev det helt hypermycket vardag på en gång. Så mycket måndag så att alla andra måndagar bleknar i jämförelse. Tre ton hemtenta hängde över skallen på mig i en skör liten tandtråd och jag höll bara på att somna fyra gånger på handledningen. Bokstavligt talat kravlade ur sängen i morse. Och då när himlen är som gråast så börjar det snöa och telefonen ringer, "Du har ju inte hunnit få ditt schema än.." "Nää" "Ja, alltså jag har satt dig på att jobba ikväll" "Jaha, okej". Det hade man ju kunnat satsa sin högra arm på att det skulle hända. Jobb blir så mycket jobbigare när det blir ett överraskningsmoment. Tycker jag i alla fall.

Nåväl. Man kan väl inte leva loppan jämt. Det blir ju helg igen någon gång. And if you smile at the world, the world will smile at you. Ibland i alla fall. Låt oss leva på hoppet.

Och nu kommer jag lämna in en uppgift för sent för första gången i mitt liv. Living on the edge. Men jag vet inte riktigt om det gills när kursansvarig sagt att "det är väl inte så noga".