Life is like a box of chocolates, you never know what you're gonna get.

Jag såg Forrest Gump igår för första gången. Sist av alla. Jag vet. Men fy baske mig vad bra den var. Jag grät som ett barn som blivit kvarglömt på ett torg i valfri halvstor stad. Den var så fin. Förlåt mig, ÄR fin. Jag känner så mycket. Åt alla håll och kanter. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag stannar nog just här. I vårt superfina hem med vår nya soffa. Världens finaste soffa. Var sak på sin plats. Det har blivit så tradigt med jobb och skola, jobb och skola och motvind från systemet. Ska jobba hela helgen. Därav bitterheten. Som låter värre än vad den är (jag fick en riktigt bra lön förra månaden). Jag har dessutom världens bästa jobb nästan jämt. Sedan ska vi inte tala om myndigheter som inte förstår eller hjälper till och skräp-politik. Smärta som inte är min men som är så närvarande. Jag äter nästan alltid frukost själv. Det kanske inte är så himla särskilt. Men det är verklighet för mig. Den ensammaste stunden på dagen. Jag vill ha en dag i en disneyfilm. När man kan hela med håret och en liten sång. Happily ever after. Det här är ingen rosa hubba-bubba blogg. Man är inte den starkaste stjärnan på himlen jämt. Jag är trött. Ack så lycklig. Men trött. Jag behöver vår och sol. Påhitt som bryter av. Jag ska skapa mig äventyr. Och dette ska bli den beste someren i hele vores liv. Först tar jag sovmorgon.

"I may not be a smart man. But I know what love is."
Prosit. Jag menar bless you. Och Heja Luleå.