På tal om Dag 11 - En person jag kan berätta allt för. Så skiter jag å det helhjärtigaste i den. För jag tror inte det finns någon som jag har berättat eller vill berätta precis allt för. Ska jag vara helt helt ärlig, vilket jag tycker att man ska försöka vara så långt det bara går, så tror jag det är ytterst få som berättar verkligen allt för någon annan. Allt man gjort i sina dar (schysst att jag vill verka hundra år gammal och världsvan), alla tankar man tänkt. I think not. Jag vet själv många saker som jag inte vill höra från både den ena och den andra. Därmed inte sagt att det kanske inte finns någon eller några som jag kan berätta allt för. Om de skulle råka ha några år till övers. Och om jag hade lust. Vilket jag ändå inte har just nu.
I övrigt känner jag mig mest som ett stort modernt I-landsproblem. Vi i de så kallade I-länderna som har så mycket tid över att fundera och känna efter. Jag är helt enkelt kluven och fundersam över saker som ingen skulle bry sig ett dyft i om en tsunami var på väg in över Umeåkusten. Men som den mogna och optimistiska girlwoman som jag försöker vara ska jag ta tag i mitt liv på förhoppningsvis bästa sätt. Och leka livet. Oh ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar