Senare på dagen gick jag in i en hall jag varit i så många gånger förut. Där har jag dansat, svettats, skrattat, kollat basket, ja allt. Många gånger. Varit liten skit. Mellanstor tonårsskit som trodde jag visste allt. Och allt därimellan. Och lite till. Men den här gången kändes det annars. Jag var en gammal vante som tappats bort som kom tillbaka till min hattylla. Tillbaka där jag hör hemma men nu var det en massa nya vantar där som fyllde upp min plats. Men vanten blev inspirerad, den kände glädjen i att vara vante och förstod att det egentligen bara skulle krävas en liten upprustning för att passa in igen. För det är ju så förbannat kul att vara just vante.
Senare på dagen fann jag glädjen i att dricka vin ur en Ramlösaflaska på en läktare med mor och far. Det enklaste och minsta sällskapet är ibland det bästa. Man kan inte passa in överallt. Alla vantar passar inte alla. Man lär så länge man lever.
För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar