söndag 21 november 2010

Låt oss gå och hälsa på allihop, sa Puh. Vi ska gå för att det är Torsdag, och vi kan önska dem alla en Glad Torsdag.

Satt på tåget lördag förmiddag och stirrade ut i tomma intet. Lyssnade på Johnossi - Roscoe och kom och tänka på min vän Arvid. Jag tänkte att jag hoppas att han har det bra där ute i världen. Vad kul det ska bli att hänga gäng kring jul. Och att Roscoe är en förbannat bra låt. Sedan tänkte jag att det är tråkigt att han inte är i Umeå och kan följa med oss och se dem live. Men han har ju redan sett dem på Yran. I samma veva stannade vi vid en station. En man stod med två små barn på perrongen. Plötsligt såg jag hur hans ansikte bara lös upp och barnen började springa. Det kom en kvinna mot dem och de kramades och började gå därifrån tillsammans skrattandes och pratandes. Då tittade jag åt ett annat håll och såg en äldre dam som lös upp på samma sätt när en annan dam kom gåendes. Det var så fint. Så mycket kärlek i ett litet ögonblick. Det finns hopp för den här världen. Jag kände glädjen i livet.

Senare på dagen gick jag in i en hall jag varit i så många gånger förut. Där har jag dansat, svettats, skrattat, kollat basket, ja allt. Många gånger. Varit liten skit. Mellanstor tonårsskit som trodde jag visste allt. Och allt därimellan. Och lite till. Men den här gången kändes det annars. Jag var en gammal vante som tappats bort som kom tillbaka till min hattylla. Tillbaka där jag hör hemma men nu var det en massa nya vantar där som fyllde upp min plats. Men vanten blev inspirerad, den kände glädjen i att vara vante och förstod att det egentligen bara skulle krävas en liten upprustning för att passa in igen. För det är ju så förbannat kul att vara just vante.

Senare på dagen fann jag glädjen i att dricka vin ur en Ramlösaflaska på en läktare med mor och far. Det enklaste och minsta sällskapet är ibland det bästa. Man kan inte passa in överallt. Alla vantar passar inte alla. Man lär så länge man lever.

För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt.

Inga kommentarer: