Öppet brev till min cykel.

Förklarar härmed krig mot all världens cyklar. Det kanske låter lite hårt men det var faktiskt inte jag som började. Sedan jag flyttade till Umeå har jag knappt haft en fungerande cykel två veckor i sträck. Jag vet inte vad jag har gjort er. Jag är inte världsbäst på att cykla, jag vet. Men varken ni eller jag skulle klä i stödhjul. Jag kanske inte cyklar helt rakt eller kan släppa styret med händerna. Jag har kanske kraschat några gånger. Men när korgen blev ihopknycklad hade jag faktiskt min systers pojkvän att banka ut den igen. Men att hålla på att rymma hemifrån (bli stulen) och att självmordsbomba sig (exploderat däck) är väl ändå en överdrift.

Som straff kommer du nu få stå med platt däck, fastspänd nere på stan hela sommaren. Hoppas något fyllo pissar på dig. Sen hoppas jag att det regnar hårt och länge så du är ren till hösten när jag måste byta däck. Så börjar vi om på nytt då, okej?

We lost because we didn't win.

Sammanfattar fotbollsmatch, Sverige - Ukraina, för er lyckliga som missade den:
"Vilket lag hejar vi på? Alla är gula och blå." Ah. Vi är de i mörkblått med ett Miss Universe band över bröstet. Passande! Med tanke på att de såg ut att gå runt och tänka mer på 'world peace' än på sånt som faktiskt är viktigt. ATT FÅ BOLLEN I MÅL ("Av alla oviktiga saker är fotboll den viktigaste"). Sedan blev det mål och "I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic!" dånade ut ur alla hypotetiska högtalare. Alla svenskar glömde bort alla små bekymmer och besvär och var nöjda med livet som vi lever här. Sedan gick det utför. Som en mormor som ska vara lite lattjo med barnbarnen och som helt glömt att hon numera saknar kroppskontroll och sätter sig på en stjärtlapp och dundrar rakt ut i skogen för att hon misslyckades med att bromsa för att hon tappade bort fötterna.

Crash. Boom. Bang.
"Det var i alla fall kul att vi fick vara med.", "Det viktigaste är inte att vinna, det är att delta." tänkte ingen när de gick hem i den dimmiga natten med slokande Ior-huvven.

"Hade vi inte kunnat få vinna den här matchen i alla fall?" Fått tro att vi leker med de stora barnen fast de i själva verket fintat oss att tro det, medan vi i själva verket leker en bredvid-lek på sidan om. Hade vi inte bara kunnat få leva lyckligt ovetandes ett tag. Man ska vara snäll mot de små barnen. Lura dem så de inte fattar. Inte kasta sand i ansiktet på dem.

"Den som vill se mål kan gå på hockey."

Fotbolls-EM. Jag är ledsen att jag är den som måste ta det här med er. Men Sverige kommer inte vinna. Inte i år heller. Med det har jag inte sagt att inte 22 pojkar som jagar en boll, en miljard färgglada tokiga fans och allmän hysteri inte är fullständigt underbart. För det är det.

Jag kommer ta med mig Zlatan i bokform till jobbet och drömma om fotbollar som uppladdning.

"I have two instincts, I want to have fun, and I want to change the world. As a rock star, I have a chance to do both." - Bono

I en sommarnatt i Stockholm, som var mer regnig höst än något annat. Känner jag mig som mest hemma i en källarlokal som luktar lite skumt, med dämpad belysning och livemusik.

I din famn - Magnus Ekelund & Stålet
Jag bär på din lukt - Jonas Jonsson
Låt dom hata oss - Masshysteri

I övrigt är veckans låtar dessa:
Där jag hänger min hatt - Norlie & KKV
Somebody that I used to know - Gotye, Kimbra
Video Games - Lana Del Ray
Skinny Love - Bon Iver

I'm starting with the girl in the mirror.

I don't make mistakes, just happy little accidents.

Jag åkte till Stockholm med stjärnor och drömmar i blicken. Ett soligt Gröna Lund. Öl på en uteservering i solen. Jeansshorts och låga converse i solen. Se ett och annat studentflak i solen. Solen är som ni märker ett återkommande tema. Solen valde att inte visa sig på hela helgen. Jag är inte arg. Jag är besviken.

Då fick vi tänka om tänka rätt. Då tänkte vi. Regnar det lär det inte vara en käft på Grönan. Det är ju lysande. Då kan vi springa runt där och härja fritt. Lite regn har ju ingen dött av. Men då valde vädergudarna att göra tokstorm av det hela istället. Och tokstormar, såna har ihjäl folk. Och som toppen på isberget blev det den kallaste uppmätta temperaturen i juni i Stockholm sedan 1928 (It's funny 'cos it's true). Och så hårda kan vi inte ens låtsas vara. Så vi fick tänka om igen. Vad gör man då i ett regnigt Stockholm en brokig skara människor med femton olika intressen. Mamma ville på IKEA. Pappa ville kolla bilar. John ville passa på att sova när det fanns andra (läs vi) som ville ha Ainas fulla uppmärksamhet. Jag ville "göra något kul". Och Anneli var lika nöjd som vanligt med vad som helst. Diktator och lillasyster som jag är vann jag kampen och bowling stod på schemat. En vän som skulle möta upp oss frågade vilken tid vi skulle ses där. John svarade "Det är lite svårt att säga någon tid.. Ja, alltså det är svårt att veta när vi tar oss iväg.. Ja, du vet småbarn... Man vet aldrig vad som händer.. De två minsta är lite oberäkneliga." Han pratade om Aina ett år och sju månader, och Anette tjugotre år och en månad.

"You're not really supposed to like ABBA in Sweden. It's nerdy." - Izabella Scorupco

Grattis Loreen! Du vann över den norska versionen av rumpvicknings-Saade och hen som sjöng Geeee-Häääst. Jag tänker inte ens nämna den glittriga ögonbindeln. Alltså missförstå mig rätt. Jag tyckte att hon var bäst. Jag tyckte hon var grym. Och jag är världens största schlager-tönt. Jag älskar kalaset. Jag blir så fruktansvärt lycklig av den varierat generellt låga kvalitén på musik, ballongerna och att man samlas i soffan över generationer och sågar och hyllar. Förra året satt jag med några vänner och poänggav varje bidrag. I år har jag råkat dansa Euphoria-dansen på ICA. Så sågar jag jippot så sågar jag även mig själv. Fullständigt.

Och let's face it. Vi är helt ickepatriotiska i vårt avlånga svenska gamla fria land. Så det är väl fint att vi kan enas kring något. Vår nationaldag är ju dessutom helt värdelös. Vi firar Gustav Vasas kröning (no offense, men jag vet inte om det var en trevlig snubbe ens) och påskrivandet av ett uråldrat papper. Eller firar och firar. Nu när det blivit en röd dag så är det typ en kollektiv städdag för svenska folket. Stora sommar-stöket. Och kanske att någon äter sill. Och glass om det är fint väder. Vi har ju nästan aldrig egentligen stått på oss som land. Vi har varit lite "vi tycker som er" eller ”vi tycker inte alls”, eller så har vi haft någon kung som fått kränkt ego och så har vi gått bärsärk. Inte mycket att skryta med direkt. Så våra enda chanser att enas som land är typ landslag i olika former, eller Eurovision Song Contest. Och ärligt. Senaste åren har typ damcurling-landslaget varit stabilast av landslagen. Så våra största chanser är och har länge varit i platåskor och tajt glitter-onepiece. Waterloo-style.

Och jag är inte alls bitter att hon går och vinner första året på evigheter som jag inte ser finalen. Jag tänker inte alls ta det personligt. Men tro inte att jag kommer till Globen och viftar med någon flagga nästa år.

Heja Zlatan.

Skratta och alla skrattar med dig, snarka och du får sova ensam.

Jag har skaffat en ny app till min telefon. Varning för reklam, den heter SleepTalk Recorder. Och den är döläskigt tokläskig. Min vän som introducerade mig till den här appen la fram det som något roligt. Hon har tydligen en kompis som pratar i sömnen och så kan man lyssna på det sen och det är KUL. Det lät ju KUL tyckte jag och smaskade igång den när jag grävt ner mig under mitt färgglada täcke i mitt trygga hem. Då hade jag glömt de små små detaljerna att jag sover själv och har sett en eller fjorton för många skräckfilmer med min skräckgalna bror. Så till frukosten i morse lyssnade jag på diverse oidentifierbara ljud. Olika intesiteter av prassel, stön, mummel, hummande och SKRATT. Jaha, vad fan hände där. Tänkte jag. Jag fick ju bara halva sanningen. När man har HÖRT vill man ju SE vad tusan de där ljuden ÄR. Och då börjar vi snacka filmkamera. Och då börjar vi snacka Paranormal Activity. Let's not go there.

"Tänk om man hör någon annan än sig själv." sa de i fikarummet. I will never ever use it again. Och nu blev det här den exakta motsatsen till reklam upptäckte jag nu. Men all publicitet ska ju vara bra publicitet. Har jag hört.

Imperfection is beauty, madness is genius, and it is better to be absolutely ridiculous than absolutely boring.

En kompis började prata hockey-VM med mig igår. Och jag sa något i stil med "Jaja, det blir nog bra". Han undrade om jag tappat "livslusten, orken, gnistan". Till och med på facebookchatten går jag att läsa som en öppen bok.

Men nu mår jag bra. Jag vaknade pigg klockan 05.00, solen skiner och jag gick en timmes morgonpromenad halvdansandes och mimandes till "Flytta på dig".

Okej. Kanske jag har fått en mindre hjärnblödning ändå.

I'm not offended by all the dumb-blonde jokes because I know that I'm not dumb. I also know I'm not blonde.

Idag var jag och klippte mig. Man måste det ibland. När hårborsten inte längre går genom håret. Det är då man vet. Då vet man att det var dags för ett tag sen. De frågade i alla fall om jag kunde tänka mig att klippa mig hos en "trainee". Ja, det är alltså finspråk för nybörjare. Då fick jag en snilleblixt. Det är ju tametusan bättre. Lite som Småkronorna kontra Tre Kronor (ja, jag tänker likna det här vid hockey). De har ju inte hunnit tappa lusten. De vill ju fortfarande prestera bra. Inte bara få skiten gjort för att få gå hem. Man vill ju ha en hungrig en och inte en trött avdankad. Their glory days are gone. Och vet ni vad. Jag blev riktigt ordentligt nöjd. Sådär nöjd så att jag inte gick in på första bästa toalett och stylade om det själv. Jag ville faktiskt inte röra håret alls. Själva klippningen tog kanske liiiiite längre tid. Men vem fan har bråttom.

Sen var jag och åt middag med en hel drös vänner. Och ingen såg att jag klippt mig.

Försök till modebloggande.

Det är ungefär så här nära ett "dagens outfit"-inlägg som vi kommer komma. I alla fall den här veckan.

Jag har egentligen tre plagg i min garderob som får allra flest komplimanger:
1. Min gulgrönrutiga herrskjorta från Carlings.
2. En gråsvart herrtröja från H&M (som för övrigt har en grym huva och praktiska fickor med dragkedjor)
3. En t-shirt från Shirtstore med tryck från True Blood, i herrmodell.

Mest skit får min Luleå Hockey t-shirt, även den i herrmodell. Men det väljer jag att tolka som avundsjuka. Alla vill väl ha en hockeybjörn på tröjan liksom. Man ser ut som, som, som om.. att man har muskler utav stål helt enkelt.

Jag kommer aldrig köpa kvinnokläder igen.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Den dåliga uppföljaren.

Precis när det blir onsdag lunch och man för varje minut som går kommer närmare den framtida helgen än den baktida (den som var snö-regn-slaskig). Precis då. Går solen i moln. Våren som just börjat tar slut. Enligt vädret ska det regna från nu och fram till söndag eftermiddag. Om det här är vädrets humor så vill jag bara säga en enda sak. Jag tycker faktiskt inte att det är kul. Du är faktiskt inte rolig. Det är ingen som skrattar. Ska du hålla på på det här viset tänker jag spara min grill-rosé-kväll till på söndag. Skrattar bäst som skrattar sist.

You borrow my brain and you're like DUDE, can't handle it.

Nu är jag sådär trött så jag tänker i kors. Lever efter principen treårigt barn, 'don't slow down you're gonna crash'. Missförstå mig rätt. Jag sov fantastiskt gott inatt. Mellan tolv och två.

Såg partiledardebatten i söndags. Ja, och lite Big Brother samtidigt. Förstås. Ibland glömde jag bort vad som var vad. "Det är inte sant. Du har F E E E E L." á la grundskolanbråk i bägge kanaler. Åh, tänk om det varit samma program. Då hade jag telefonröstat som en idiot på Camilla. "Och den som får lämna huset äääääääär, FREDRIK!!". "Reinfeldt nu ska vi titta på din tid i huset och konstatera att - det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver. Herrååå."

Hade jag varit såhär trött som jag är nu. Och lika hög på socker och koffein som jag är nu. När jag såg det. Så vet jag att jag hade blandat in ännu fler saker i det hela. Några partiledare hade då varit som svartsmurfar* och en del av dem några väl valda dvärgar. Kloker, Toker, Butter och Trötter var då där. Valet 2014 hade varit ett stort öråd som vi måste pakta ihop oss till. Och Big Brother-huset hade helt enkelt varit Gry som spelar The Sims - House Party.

* När väl en smurf blivit en svartsmurf så tappar de helt förmågan att prata, förutom ett enda ord: gnapp! Och istället för att gå hoppar de jämfota fram och är synnerligen onda. När väl en smurf blivit förvandlad till svartsmurf så är hans enda mission att skapa fler svartsmurfer. Det fungerar på samma sätt som zombies förökar sig, blir du biten så är det fett kört mannen!

Hur kan det komma sig att allt jag tycker om framkallar cancer hos möss?

Dödens förkylning. Tyck-synd-om-mig-snoran. Kroppen-säger-nej. Kalla det vad ni vill men min hjärna är full av snor. Jag har sällan varit så trög. Jag försöker säga något klokt men det som kommer ut är "blöööh". Och det som är så tråkigt att ligga hemma och ta det lugnt. Men idag ville jag faktiskt ligga utsräckt över soffan i min onepiece och se sju filmer (jag tänker mig två tecknade, tre romantiska komedier, en action och en musikal) och umgås med bara mig och mina snorpapper. Då råkar det vara den dag jag betalat 550 riksdaler för att lyssna på psykologi, prata om psykologi och äta middag med 500 psykologstudenter och dansa ut i natten. Det tog mig hela dagen att samla kraft att duscha och sminka mig. Dresskoden var "kavaj och klänning, men känn dig bekväm". I mina öron alltså ----------> onepiece och converse. Jag såg framför mig hur jag släntrade in i min gröna jättebäbispyjamas, sådär bakåtlutad och avslappnad, med nässprayen i ena fickan och snorpapperet i den andra, slängde mig ner i stolen vid platsen där de satt mitt namn, dängde ner glaset i bordet, och sa: "När kommer mat'n??!".

Självklart fegade jag ur fullständigt och klädde på mig någorlunda passande och gick dit och betedde mig hyfsat. Hanna lärde mig vilka bestick man skulle ta när och så vidare. Så nu kan jag. Nobelfesten nästa. Och då jävlar blir det mysdress! Och rebell som jag är ska jag äta förrätts-salladen med dessert-skeden.

Och det, mina vänner, är hur man startar en revolution.

Ett provocerande kollektiv.

Ja, jag vet att jag har ett överdrivet socialt behov. Och jag vet att jag kollar på Big Brother lite för mycket. Men kan inte bara alla mina vänner flytta in i ett stort hus med mig och leka superhjältar för alltid. Inte såhär Fritzl-läskigt utan lite mer Alla-vi-barn-i-Bullerbyn-festligt.

Och äta ananas. Glöm för fan inte ananasen.

Jag tyckte bäst om när man skulle krama vattnet.

Idag har jag varit på Aqua Power. Pratade med en killkompis tidigare idag och berättade att jag skulle på Aqua Power. Han sa: "Ah, okej..! Vad kul...? Det är ju...... bra....... för lederna... om du är 150."

Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv känt mig så osmidig och dum i vatten som när jag klättrade runt på min "nudel" (den heter så!) och gjorde utflippade delfinskutt där i bassängen. Tänk lite Baywatch möter Rädda Willy och Sällskapsresan.

Nä, jag tyckte bäst om att krama vattnet, och bastun efteråt.

Och allt det här kommer jag få äta upp imorgon när jag har ont i muskler jag inte visste fanns.