Det är inte åren i ditt liv som räknas, utan livet i dina år.

Igår när jag skulle gå och lägga mig, efter att jag fyllt 23 och en halvtimme ungefär, så knakade min axel sönder. Det lät som när tusen kvistar bryts. Jag kände att det bär av utför nu. Ingemar Stenmark-style. I will never be this young never ever again.

Men. Jag kommer för evigt vara 19 i sinnet. Och aldrig någonsin tappa hoppet om bortsprungna katter. Det är ett löfte.

Man kan inte äga en katt. I bästa fall kan man få bli dens sambo.

Idag kan jag ha gjort en vardagshjälteinsats. Eller varit creepy meddler i andras katt-buisness. Man har som frihet att tolka he lite som man vill. Vuxen som jag är ibland och rastlös som jag alltid är så har jag varje dag på min praktikplats lusläst dagstidningen. Vilket översatt innebär att jag har suttit och bubblat inombords till Breivik-artiklar, läst rubriker, hockeyrelaterade grejer, konstiga grejer (artiklar med rubrik i stil med "Födde i 140" och "Hittade mask i socka"), Rocky, dödsannonser, kärleks-gifta sig-födelsedagsbarn-födda-sidorna (Folk döper sina barn till ytterst märkliga saker) och annonssidan (?!). Av någon anledning. Hur som haver. Jag har nu i väldigt, väldigt många dagar sett att någon letar efter Whiskas. Whiskas är en katt. Det lustiga är att en annons upp så är det någon som funnit en katt. Som är väldigt lik Whiskas. Detta upprepar sig alltså. I många dagar. Efter att hela Elevhälsan ledsnat på mina utrop varje morgon "De har inte hittat Whiskas??!!", "Hörrni, Whiskas!", "Hur långt tror ni en katt kan gå?" "Kolla, de HAR vita tassar båda två!" och så vidare ut i evigheten, så har vi nu slagit våra kloka huvuden ihop och skickat ett, ifall vi har fel, jävligt märkligt MMS till okänd människa i typ Storuman. I så fall förlåt.

Annars. Lev happily ever after with your little kissekatt.
Och om det är så att de i detta nu sitter och skrattar åt mig, och säger till varandra "HAHAHA, hur DUM tror hon att vi ÄR?! Klart vi kollat en annons upp. HAHA. Muppohead." Så fine. Jag bjuder på den. Här försöker man sprida lite kärlek.

To be continued.

Lotta, du är en inspiration för hela företaget.

Igår tog jag mig till havet. Efter att Lotta vaktat när bussen kom, ringt och sagt åt mig när jag skulle kliva av och flickorna bakom mig hjälpt mig trycka på stoppknappen. It's funny 'cos it's true. Hej Anette-Viola - hispig tant på runt tretusen år eller så. Eller kanske bara mors-lilla-Netto-vilse-i-skogen-gick. Vilket kanske ligger närmare sanningen. Faktum kvarstår att om någon bär ut mig nästa gång så slipper jag göra något själv överhuvudtaget. Men sen blev jag ung på nytt. Cyklade som aldrig förr till festmusik och snurrade in mig i diverse gummisnoddar. De kallar det för CX Works. Jag kallar det CX Hurts. Vilket i och för sig kan vara en bra måttstock på att det de facto "works".

En bastu, lite mat och mycket skratt senare tog jag mig hög på träningsendorfiner hem i natten lyssnandes på sån där musik som flyger rakt genom öronen och in i själen. Jag ska träna och äta fruktsallad forever. Och eventuellt bosätta mig i en bastu när jag blir stor.

Äventyr är resultatet av dålig planering.

Jag vet. Nu gör jag hela vara-spontan-och-äventyrlig-grejen helt fel igen och planerar skiten stenhårt. Funderade på om jag skulle åka till Stockholm och Uppsala valborgshelgen eller om jag skulle åka hem till urskogen. När jag frågade pappa förstod han inte frågan. "Vad ska du hit och göra? Här händer ju INGENTING." Som att jag tänkte välja mellan att äta mask eller femrätters på Gordon Ramsey's restaurang. Enda nackdelen är att restaurangen i fråga blir snäppet dyrare än maskarna. Tur att ekonomen jag frågade om spartips sa "det smartaste du kan göra med pengar är att använda dem". Så jag har just bokat flygbiljett ner till Stockholm och hem från Uppsala. Alltså UME-ARN, ARN-UME: inga konstigheter. Planerat logistiskt och frågat mina gosiga vänner som ska inhysa mig som inneboende flera gånger för mycket "Men ääääär det verkligen oooookej att jag kommer och stööööör?". Pappa förstod inte det heller: "man ska bara stövla på!". Ibland undrar man ju om jag uppfostrat mig själv.

Vilken jävla mes-tönt jag är. De borde svara "Nää, det är fan inte okej att du kommer hit om du ska vara en sån megafjant och fråga tusen gånger", nästa gång.

Jag ska packa enbart några rena småtrosor, mascara och VISA-kortet i en liten kappsäck, hoppa i conversen och spåra iväg på äventyr. Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

"Jag vet att vi människor och fiskarna kan leva i fred med varandra" - George W. Bush

Idag vill jag göra revolution igen. Bränna ner något. Eller kasta en tårta i ansiktet på Reinfeldt. Åtminstone. Eller Peter Norman. Det duger det med. Dock en fruktansvärd waste of good cake. Jag blir så irriterad när jag läser om politik. Är därför jag skulle bli så dålig politiker. Jag skulle känna alldeles för mycket. Big Brother i riksdagshuset. Vitlök under någons stol. Mjöla någon minister på väg till lunchen. Nä, nu ljuger jag. Jag är alldeles för snäll och skötsam för att kunna göra så. Men jag skulle vilja. Och så skulle jag istället stå och svära för mig själv i någon skrubb och inte få någonting gjort. Alla sega processer och möten där ingenting blir beslutat skulle få mig att bli tokig. ”Aaah, mendårå bestämmer vi .. eeh.. asså.. att vi pratar om denna hära frågan igen på nästa möte dårå om ett halvår....” (Av någon anledning får jag för mig att alla pratar fjortismål och överdriven stockholmska på viktiga politiska möten). Nä. Jag får rädda världen med politiska haranger på random fester och ett WISC-IV-test i taget istället.

”Rädda världen” och ”Big Brother” är nog de fraser som används mest i denna blogg. Undra vad Freud skulle ha att säga om det?

Get fit or die tryin'.

Jag spelade innebandy igår. Eller spelade och spelade. Jag sprang runt på planen och vevade med en klubba. Och vi vann till och med.... nästan!

Idag har jag ont i hela kroppen. Varenda muskel som finns och några till skriker efter nåd. Ni vet när skratt nästan blir gråt för att det gör så ont. Nej, jag är inte emotionellt labil, jag har träningsvärk. Det värsta är att jag har problem att greppa saker med vänsterhanden. Skulle lyfta en tallrik ur disken och fick släppa den som om den vore brinnande kol. Vilket resulterade i en ofrivillig dusch i gammalt diskvatten. Fresh indeed. Jag gick igenom tretusen anledningar till varför min hand inte ville lyda mig. Fall? Förgiftning? Dödlig sjukdom? Hallucinationer? Innan jag insåg att jag måste ha krampat fast i innebandyklubban av skräck och adrenalin så fruktansvärt hårt att jag fått träningsvärk i självaste grepp-knip-muskeln. Alltså. Träningsvärk. Av. Att. Hålla. I. Innebandyklubban.

Blir brutal hårdträning i veckan. Så här kan vi inte ha det.

Ja. Alltså. Så fort jag kan röra mig såpass att jag tar mig till gymmet.

Gråvita skyar. Tandläkarväder.

There is a highly depressing weather going on outside. "Det här är inget väder" - sa en snubbe på min praktikplats. Sant. Det är såhär intet ser ut. En gråvit vägg. Hade det varit höst hade jag sagt att det var Ramones i luften. Nu är det mer Sabaton i luften.

Om solen skiner på lördag när jag går från jobbet lär jag explodera i regnbågens alla färger och glitter av vårkänslor. Det kan bli farligt. Då är det Danza Kuduro i luften.

Last night I lay in bed looking up at the stars in the sky and I thought to myself, where the heck is the ceiling.

Igår köpte jag fyra BHar. Fyra BHar därför att jag tappat bort fem. Yes. En morgon var de bara borta. De fem bästa dessutom. Försvann. Spårlöst. Samtidigt. Om det inte finns någon märklig stalker/inbrottstjuv som snott dem så är de enda rimliga förklaringarna antingen att jag börjat äta BHar i sömnen eller att jag blivit dement av stress och har flyttat dem till något supersmart ställe. Det är bara det att jag inte råkar ha en gnutta till spår av minne vars det kan vara. Och varför? Varför (?!) kunde jag i så fall inte ha dem i BH-lådan med alla andra BHar? Trots att de andra BHarna är lite fulare och lite sämre så ska vi väl inte göra skillnad på BHar och BHar. Jag är faktiskt mot segregation. Eller åtminstone var jag det tills jag blev dement. Och jag har letat mig alldeles yr. Jag har hittat typ allt. Bland annat fem solglasögon som inte är mina. Nåja. Nu har jag i alla fall köpt mig fyra nya, fina, sköna BHar. Så då lär ju de andra dyka upp precis när som helst. För det är så livets ironi fungerar. Men jag har ju fått fem nya solglasögon på kuppen! Så länge ingen ägare ger sig till känna. ”Vilka fina solglasögon du har! Jag hade ett par såna, men jag vette tusan vart de har hamnat..” ”Eeeh, du kan få de här! Ja, nä, ta dem du! Jag har fler! Men du.. Fin BH förresten.... Jag hade en sån en gång..”

___________________________________________________________________

Och! Uppföljning på förra inlägget. Jag ska göra en lång historia kort: Jag har charmat (eller ja gnällt, men charmat lät bättre) mig ur en securitasavgift på tusen spänn och lekt hobbyelektriker i husets elcentral så jag nu har ljus på toaletten och kan laga mat. Hallelujah! Let there be light. Och nä. Securitasavgiften berodde inte på att jag bröt mig in i elcentralen i desperation och rumstrerade om som den galning jag är. Nä. Securitasavgiften berodde på att jag ringde efter hjälp. True story. Det är nämligen meningen att vi ska sköta all el själv. Till och med det stora rummet med blinkande lampor och tusen proppar. Som upplagt för grannkrig. När grannen spelar musik mitt i natten kan jag bara flytta runt lite i proppskåpet. Aaah, tystnad. Grannen som lämnar sopor utanför dörren så att trappuppgången alltid luktar soprum och kräk. Flytteliflytt så kan denne någon inte längre laga mat. Problemlösning på hög nivå. Med den logiken kan man i nästa steg undra vem som dragit ut proppen till min badrumsbelysning? Jag måste kanske sluta sjunga i duschen.

Och så höjer Bostaden hyrorna. Ja, klart, det är väl inte så konstigt att det blir skralt i fikabudgeten OM KVARTERSVÄRDARNA BARA FIKAR HELA TIDEN.

Lagen om alltings jävlighet.

Eftersom jag praktiserar dag och jobbar natt detta dygn leker jag Johan Wissman á la 400 meter hem från praktiken för att på rekordtid, enligt min plan (som är "tajmad och klar, in i minsta detalj") laga lite lax att äta nu och ha till lunch imorgon, duscha och packa till morgondagens hemresa innan nattens jobb. Som en virvelvind kastar jag saker på väskan från alla håll i lägenheten samtidigt som jag skalar potatis och sätter ihop laxpaket och klär av mig. Väl naken ska jag bara kasta in laxpaketen i ugnen innan jag i effektivitetens namn ska springa genom duschen. Hur jag än vänder och vrider på alla knappar får jag inte igång ugnen. Nähä. Provar spisen. Nähä. Provar micron. Går in på toaletten. Klick. Klick. Klick. Kolsvart. Panik. Som vanligt när man trycker på knappar och det inte händer något tar man till den mogna och självständiga lösningen: Ringer pappa. "Jävla förbannade skit!", "Heeeeeeej", säger han. Efter att han fått situatinonen förklarad för sig av en (lugn, sansad, vältalig) jag så guidar han mig till proppskåpet. Kirrat. Funkar ändå inte. "Då måste det vara en fas som gått", säger han. "Det kan ta en stund.", säger Bostadens journummer. "Fix it, fix it, fix it!", säger jag. Vad hjälper det. Där står jag stressad, fortfarande naken och hungrig. Det blir alltså blinddusch och hårdbrödmiddag idag.

Och när sånt här ändå händer kan jag lika gärna skita i allt och blogga blogg också fast jag egentligen inte alls har tid. Datorn är ju trots allt typ det enda jag har ström till. It's ment to be, helt enkelt.