Jag är rädd för att bli ensam. Ensam, ensam, som i ingen kvar. Att en dag när jag ringer alla vänner och familj så svarar de inte. Eller än värre, svarar men vill inte ha med mig att göra. Jag behöver inte många, men jag behöver några solida själar.
Jag är rädd att något ska hända mina nära och kära. Men det är inget jag går runt och tänker på. Det kan man inte. För då tar man inte reda på tiden nu med dem. What will be, will be.
Jag är rädd för mörkret. Eller rättare sagt är jag rädd för det jag inte kan se. Det värsta är att gå ut till ett dass vid en stuga eller liknande, själv på natten. 150 meter bäcksvart med svart skog på sidorna. Konstiga ljud. Fii tusan. Det är därför jag har dragit ned rejält på skräckfilmerna. Jag har inga nerver alls. I tell you. Sträckte sönder baksida lår när jag såg 1408. I slutet när jag trodde allt var över slappnade jag av lite i min ihopknövlade spända lilla fjantkropp och då kom en äckelgubbe upp i baksätet på bilen i filmen så jag sprättade till så hårt att kroppen gick sönder. Inte alls nyttigt. Samma kväll tog jag världsrekord i att springa uppför en tarppuppgång, tända varenda lampa i lägenheten och kasta mig i sängen på mindre än en millisekund. Åtta trappsteg i taget. MED sträckt lår. Det ni! DÅ! Upptäckte jag att garderobsdörren stod på glänt. Urkel.
Jag hatar spindlar. Det är mer än en rädsla. Det är hat.
I'm not afraid of dying I just don't want to.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar