Right now I'm just delighted to be alive and to have had a nice long bath.

Jag har romantiserat det här med bad alldeles för hårt alldeles för länge nu. Enda sedan jag flyttade in i den här lägenheten har jag haft små planer på att ta ett bad varje dag. Men det har aldrig blivit av. Så idag när jag varit och tränat, pojkarna hjälpts åt att dammsuga hela huset och Alexander slocknat på soffan efter middagen kände jag att det var dags! För det första tar det flera hundra år att fylla upp ett badkar med tusen grader varmt vatten (förlåt världen). Sedan tar det ytterligare någon månad innan man gymnastiserat sig ner i denna lavapöl. Väl nere tänkte jag att det kunde vara trevligt att läsa det senaste numret av Rocky. Ja, vart hade jag den nu då. Jo, på andra sidan rummet. Jag gymnastiserar mig upp, kastar mig över badrummet (för att inte blöta ner något, vilket slutar med att jag blöter ner precis allt ännu lite mer än nödvändigt) och torkar av händerna på badrumsmattan för att rädda stackars Rocky-tidningen. Nästa steg blir då att ta sig ner i badet utan att använda händerna. Aaah. Nere. Bad. Mys. Efter två meningar stiger vattenångan en åt huvudet och man börjar yra. Då kommer jag på den fantastiska idén att det skulle vara classy att raka benen i badet. Jag hade någon bild av att det skulle vara smidigt och snyggt på något vis. Stort misstag. Ännu mer gymnastiserande, men denna gång med en rakhyvel och lödder överallt. Kan inte ha sett det minsta glamoröst ut. Till slut var det bara att inse att jag bara var en svettig idiot i ett badkar. Med håriga ben.

And wouldn't it be nice to live together. In the kind of world where we belong.

Idag ska det ske. Mitt livs första cupcakes. Det kommer att bli spektakulärt. Sitter nu och väntar på min vän. The S, som ska komma när som helst. Vi ska promenera, baka, slakta på xbox, kanske se handboll och skratta åt herr polis när han är bakis. Det blir en söndag á la superb.

Blir sjuk glad av The Beach Boys - Wouldn't it be nice
Har haft den på hjärnan sen 50 first dates gick på TV för någon dag sedan.

Update.

Från onsdag kväll till fredag eftermiddag gjorde jag inget annat än att jobba och vara på skolan. Verkligen inget annat förutom att kasta i mig något med någon form av näringsinnehåll och vandra mellan dessa ställen. Sick! Så igår samlade vi ihop ett järngäng och gjorde oss pizza och sedan fyllde vi köket med folk och spelade TP. Några glas vin slank också ner. Supermys. Idag ska det tvättas, men vi ska försöka ta oss och ta en fika på stan, kolla Luleås match, äta tacos och se en eller tre filmer. Tänker ta vara på den här helgen till tusen procent.

Nu är det bara ungefär två veckor till vi får den nya soffan! Wooho.
På tal om att peppa marknad, kolla in Magnus Ekelunds Landet utan gränser.

Här kommer solen.

Usch vilken fin dag. Kommer bli en fröjd att promenera till skolan. Ikväll blir det semlor och hockey. Och ja, jag kör stenhårt på mitt nya nyttiga liv. Nästa hela tiden. Men man måste ju leva livet också. Fin balansgång, som med allt annat.

Börjar peppa för marknaden med en av de finaste låtar jag vet. Liekkas.

Var Dag.

Helgen kom lägligt men var alldeles för kort och gick för fort. Jobbade till tolv på lördagen, sedan var det bara att tagga igång för vuxet barnkalas. Det var verkligen skitkul! Och god mat. Jag behövde verkligen komma ut i svängen. Fick ha min kärlek hemma också. Hemma är inte riktigt hemma utan honom. Igår låg jag i soffan med folket och kollade handboll, Solsidan och Get Him To The Greek. En helt vanlig hederlig mysig söndag. Men nu är det måndag så då kör vi All In. Gröten är svald, skolan och gruppen väntar och sedan ett litet träningspass på det innan jag får gå hem igen. Har som mål att kanske hinna baka i veckan. Mitt livs första cupcakes. Men jag ska jobba tusen timmar och vara långa dagar på skolan också så jag får väl se upp så jag inte tar mig vatten över huvudet. Annars kommer det ju en helg till alldeles snart. Wonderful.

Jag trivs så fantastiskt bra i vårt hem.

Patienten har tidigare haft öron, men dessa har ramlat bort.

Hockeyförlust. Nu sätter jag mitt hopp till handbollen. Och mänskligheten. Duschar i tusen grader och sover på soffan. Psykbrytet, pubandet eller vad vi ska kalla det får vänta till på lördag. Snart hämtar jag hem min klippa. Om jag så ska brotta ner några sjuksköterskor på vägen. Nej, de är snälla. Reinfeldt. Jag brottar ner Reinfeldt. Och sparkar lite på honom. När han ligger.

Annars är jag en ganska glad prick. Gillar livet, långa samtal och romantiska kvällspromenader.

Drakar stiger i motvind.

Indeed they do. Jag har sett det från första parkett.

Jag gör alldeles för mycket dessa dagar. Ändå har jag aldrig känt mig säkrare och tryggare i mig själv. I vanliga fall brukar jag tappa bort mig i kaoset. But I'm still here.

Och jag ska skapa ett underbart liv. Jag ska måla hela världen lilla mamma. Vi börjar med köket.

Hope guides me.

Idag har jag inget mer att säga.

Jag kommer vända upp och ner på världen. För dig, för dig, för dig.

När allt känns redan gjort. Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort.

Dag 30 - Ett sista ögonblick.

En helt underbar dag. Det mesta sommar vi fick. Det var en dag i maj. Vi hängde gäng. Och Alexander var där, och Stefan var där och vad roligt att Simon var där! Axel spelade gitarr, jag drack öl och berättade anekdoter, Simp och Pimp spelade fotboll. Vi sjöng alla allsång. Sedan kom vi på att vi skulle grilla. Köpte nån engångsgrill, satt på en filt, Nojjna och några flickor kom. Vi klättrade i ett gigantiskt nät. Spontanutgång. Bezzervizzer och dans natten lång.

Det var i och för sig en hel hög med ögonblick. Men ack så bra. Det bjuder jag på eftersom det var det sista på denna lista. Man ska slutföra det man påbörjat. Nästan jämt. Punkt.

Dag 29 - Mina ambitioner.

Det här har jag ju redan täckt av. Då skrev jag det ju mycket bättre än vad jag kommer göra nu. Nåja. Jag försöker väl. Jag älskade skolan innan jag fick börja i den. Teckenspråket och min storasyster gjorde att jag kunde läsa innan jag började skolan. Läxor var det bästa jag visste och vår lärare fick sätta stoppsidor i matteböcker och liknande för att jag inte skulle räkna ut dem själv hemma. Men i åttan någonstans upptäckte jag andra delar av livet och skaffade min första pojkvän. Då lugnade det ned sig. Men jag tyckte fortfarande om skolan och att lära mig. Det gör jag fortfarande.

Min ambition är ett lyckligt, händelserikt, glatt liv. Med ett jobb jag trivs med.

Det är klart jag vill lyckas med det jag tar mig för. Det är väl därför det ofta har gått. Både i skolan, på jobbet, på dansgolvet, hemma och här och där. Ibland skulle jag vilja sätta lite för höga mål, för att se hur långt jag kan komma.

Nu tar jag en promenad med min vän solen och lite bra musik. Nananananana.

A bedtime story.

Har sett Patrioten och gråtit en skvätt. Har kastat ner självkänslan i botten genom att läsa igenom rapporten tusen gånger för mycket och bli helt blind. Nu får den ligga och gro till söndag kväll så tar jag en gnutta panik då istället. Pendlar mellan alla känslor i världen. Ska väl kanske ta ett bad och sova på saken. Imorgon blir det megamys. Långpromenad, varma mackor, hockey och vin. Jag tror jag är nervös. Inför operationen på måndag. Jag visar det genom att vara arg, ledsen, fnittrig, superkärleksfull, tjurig, arg igen och tre år gammal i en salig blandning. Han himself verkar lugn som en filbunke.

Köpte föresten kurslitteratur för 1600 idag, badbubbel och tapeter till köket. Som hittat.

Dag 28 - Det här saknar jag.

• Lite - jävlar anamma. Lite - fuck you. Lite - gillar du inte mig så din förlust. Lite - om någon gör något fel säger jag det till personen i fråga och börjar inte be om ursäkt för mig själv. Om jag inte gjort fel förstås. Då är jag den förste att säga det. När jag vet om det såklart. Man kan ju inte veta allt. Och ja, man kan ju inte börja be om ursäkt för sig själv i förebyggande.
  

Jag återkopplar till mitt förra inlägg:

• Lite mer lattjo lajban spontanitet. Lite - jag drar till fjällen.
  

Fast ändå. Jag gillar ju mitt liv. Jag tycker om att sitta i soffan med mina närmsta vänner med en öl. Jag skapar mina egna äventyr.

• Vänner & Familj. Alla som inte är här. Alla jag tycker om som inte är tillräckligt nära för att jag ska kunna våldgästa.

Eeeeh. Jag skulle säkert kunna säga massor eller ingenting. En lista på tusen saker eller "jag saknar ingenting för jag har allt och är lyckligast i världen". Men nu ids jag inte tänka mer. Jag skulle kunna säga pengar. Men det är en världslig sak, även om vi alla vet att det inte är sant. Det är det som gör att uttrycket funkar. Få förstår när jag skojar. Ibland knappt jag själv.

Du är inte så rock'n roll i mina ögon längre.

Man skulle varit lite mer rock'n roll och lattjo-lajban-spontan ibland. Istället för att ha flera ton arbetsmoral och ambitionskrav på sig själv. Kulmen kom nu när jag fick igen min jämlikhetsrapport. Kommentaren var typ: "Det teoretiska resonemanget är mycket dominerande så att texten blir obalanserad, pendlingen mellan teori och empiri är därmed svag. Rapporten i sin helhet är dock tillräcklig för godkännande! G." Så gick jag runt typ halva dagen och surade, "Vaddå obalanserad?! Vaddå svag?! How dare he?!", innan jag kom på att jag var godkänd. För bövelen det högsta betyg man kan få. Skit samma vad som var svagt eller dåligt eller sämst, tydligen var det ju tillräckligt. Och dessutom smiskade jag ihop den där medan jag höll på att flytta. Så jag slog huvudet i väggen ett par gånger och sen var jag to cool for school igen. Slängde mig framför TVn och såg Days of our lives medan jag planerade vad jag skulle dricka för berusningsdryck i helgen. I fem minuter. Nu sitter jag här som den ärkemupp jag är och försöker knåpa ihop ännu en rapport. Vad är det värsta som kan hända? Komplettering. Mongo-jag. Man får faktiskt vara sämst på saker. Ändå har jag lugnat mig. Tro mig. Jag var värre förr. Men nä, man skulle varit lite mer carpe diem. Då hade jag suttit på ett plan i detta nu på väg mot första bästa paraplydrink i första bästa varma land. Och rapporten hade bara följt med som svett- eller bajspapper. Så det så.

Jag sitter hellre här. Under min korkek. Korkade ek! Gå och lägg dig. Jag är nog en hel rapport själv.

Dag 27 - Min favoritplats.

Min absoluta favoritplats på jorden måste vara Tjalmejaure. Jag har bara fina minnen från den platsen. Ända från barndomen, till kortspel och frukost i förtältet till skoterkörning, midsommaraftnar, familjen, fiske, vattenskidor, släkt och vänner, ormar, tromber, bad, grillning och till i år i maj när jag lurade upp H, I & O på festival och vi badade och bastade när det var 7 grader i vattnet och pappa stekte souvas i muurikkan.

Där kan jag landa och känna att tiden stått stilla. Allt gott finns kvar där.

Som en svala följer vinden.

Work work work.

Har börjat jobba igen. Vardag på riktigt. Var helt övertygad om att jag skulle jobba helg tills de ringde igårkväll tjugo över nio och frågade om jag inte kunde komma till jobbet. De hade skickat mitt schema till min gamla adress. Perkele. Spontan-panik-jobb som är det bästa. Inte. Ska jobba igen inatt. Men på köpet fick jag ju en alldeles ledig helg. Jippiiee! Fri som en fågel.

Dag 26 - Mina rädslor.

Jag är rädd för att bli ensam. Ensam, ensam, som i ingen kvar. Att en dag när jag ringer alla vänner och familj så svarar de inte. Eller än värre, svarar men vill inte ha med mig att göra. Jag behöver inte många, men jag behöver några solida själar.

Jag är rädd att något ska hända mina nära och kära. Men det är inget jag går runt och tänker på. Det kan man inte. För då tar man inte reda på tiden nu med dem. What will be, will be.

Jag är rädd för mörkret. Eller rättare sagt är jag rädd för det jag inte kan se. Det värsta är att gå ut till ett dass vid en stuga eller liknande, själv på natten. 150 meter bäcksvart med svart skog på sidorna. Konstiga ljud. Fii tusan. Det är därför jag har dragit ned rejält på skräckfilmerna. Jag har inga nerver alls. I tell you. Sträckte sönder baksida lår när jag såg 1408. I slutet när jag trodde allt var över slappnade jag av lite i min ihopknövlade spända lilla fjantkropp och då kom en äckelgubbe upp i baksätet på bilen i filmen så jag sprättade till så hårt att kroppen gick sönder. Inte alls nyttigt. Samma kväll tog jag världsrekord i att springa uppför en tarppuppgång, tända varenda lampa i lägenheten och kasta mig i sängen på mindre än en millisekund. Åtta trappsteg i taget. MED sträckt lår. Det ni! DÅ! Upptäckte jag att garderobsdörren stod på glänt. Urkel.

Jag hatar spindlar. Det är mer än en rädsla. Det är hat.

I'm not afraid of dying I just don't want to.

Den glider in i mål igen.

Vi har tydligen inte vunnit en match i Jönköping sen 2004. Tur att Småland har fått ett ordentligt Luleåfan nu så vi kan ändra på den saken.

Som vanligt gör jag precis allt förutom det jag ska. Pillar navelludd, kollar hockey, hänger upp bilder, surfar planlöst, kissar, dricker vatten, kissar igen, borstar håret, ja ni vet. Men på något vis brukar det lösa sig i alla fall. Heja Luleå, Heja mig!

Dag 25 - En första.

Titt i vår lägenhet:





Fyra rum och kök. Snart kommer det en polis och bor med oss ett tag. Det blir skoj.

Man ska inte låta studierna gå ut över sin utbildning.

Jag har fruktansvärt svårt att fokusera mina små hjärnceller. De har en hel friidrottsgala på gång där uppe. Milda Matilda. Höjdhoppet är ju en sak men det blir så jäkla sandigt när de börjar med längd och tresteg. För att inte tala om hur yr man blir när de börjar med kula. Nåja. Jag får väl försöka styra in dom på min kvalitativa intervjustudie om manlighet i uppladdningen och stretchingen helt enkelt, tillsammans med facebookpauserna. Det ska nog gå. Så får förberedelserna till artikelseminariet falla in i nedförsbackarna när de kör Tour de Ski ikväll. Jag får springa brevid som de där smårunda coacherna i färgglada mössor och skrika mig hes. Däremellan tar jag en pastauppladdning i sann idrottsanda. Pasta i Arrabiatasås. Yummy! Hörde förresten att det där bara var en myt. Det där med pastan och idrotten. På tal om skolböcker.

Dag 24 - Det här får mig att gråta.

Stress. Tillbaka till galopperandet och tyglarna. Galopperande åt tusen håll, tanken på att saker kan galoppera iväg kan få mig att gråta. När jag har skola och jobb framför mig och jag inbillar mig att jag har städning och diskning och rädda världen och handla och vara social och och och att göra. Då känner jag att skorna jag försöker ta på mig, gaffeln jag äter med och hela världen hatar mig. Då gråter jag och svär en ramsa och sen brukar det vara bättre. Det kan hända att jag behöver något för blodsockret och en powernap också i värsta fall.

Överhuvudtaget när jag känner mig otillräcklig kan jag gråta.

Sedan är den givna sorg. Sorg i alla former.

På tal om det har jag en dödsvecka framför mig. Fan att man inte kan gråta i förebyggande.

Några av mina bästa sörjarlåtar:
Lars Winnerbäck - Kom ihåg mig.
Ted Gärdestad - I den stora sorgens famn.
Magnus Uggla - I himmelen.

Tänk att hela jorden just nu förefaller platt,
då jag aldrig mer ska få höra ditt burdusa skratt.
Jag har sorg idag, att det gick som det gick,
men jag lovar ha en vakande blick.

Så när vi ses i himmelen,
när vi ses i himmelen,
då får du veta vad alla har gjort,
och vad som hände sen.
När vi ses i himmelen,
när vi ses i himmelen,
det är okej om det tar lite tid,
bara vi möts igen,
upp i himmelen.

Grannarna har slagit på stort och byggt en näckrosdamm,
din äldsta dotter har åkt fast för att ha snott en rosa kam.
Mamma har kris och jag festar som förr,
ja, här är precis samma surr.

Du får skryta, du får slå mej, det kan jag nog ta,
för viktigast av allt är att det blir som det en gång var.

Så när vi ses i himmelen,
när vi ses i himmelen,
då får du veta vad alla har gjort,
och vad som hände sen.
När vi ses i himmelen,
när vi ses i himmelen,
det är okej om det tar lite tid,
bara vi möts igen,
upp i himmelen.

Själv skulle jag önska massor av musik på min egen begravning. Om jag har något att säga till om. Att mina närmaste väljer låtar de vill höra. Helst inte supersorgliga utan fina. Fira livet på något sätt. Sedan får alla gärna klä sig i färg. Det blir som lite trevligare då. Kanske de kan spela "Kom ihåg mig", "I himmelen" och "Shine down on us" - Elmo också. Den som lever får se.

Did you see the flowers that I left on your grave,
did you see the sunlight today,

It is so hard for him to wake alone in the dark,
but he says that you're not really gone,

These are the hard times,
these are the hard times,
hope that you shine down on us,

We live in a dark place,
this is a dark age,
hope that you shine down on us.

Dag 23 - Det här får mig att må bättre.

Dags att avsluta den här listan en gång för alla nu när jag äntligen smiskat upp datorn i mitt nya hem. Är ju inte så många dagar kvar nu innan jag själv kan (läs måste) välja vad för dravvel jag ska plita ned. Beslutsångest willkommen. Ska slänga upp en näve bilder på den nya lägenheten när allt är klart, är bara soffan som saknas. Det är så fint så jag vill ställa mig upp och hoppa jämfota och vifta med armarna.

Hur som haver. Vad får mig att må bättre? Bra väder. Goda människor. Träning. Kramar. Uppmärksamhet. De små strimmor av hopp man kan finna för mänskligheten ibland. En god middag och några glas vin med bra folk. Glada barn. Promenader. Musik. Blaha blaha, ni vet. Kanske jag ska hålla mig till de lite märkliga sakerna. Hmm. När jag känner att jag har kontroll. När det inte känns som att allting bara håller på att skena ifrån mig i full galopp åt tusen olika håll, utan jag håller i tyglarna, alla tjugotre, och allting lunkar på i fin skritt över en sagolik äng. Då, då-du-ni är jag tillfreds och kan gå vilken fight som helst med vem som helst. Bring it on ba'.

Home sweet home.

Hujjedamig en sån helg! Men ni som någonsin besökt Språkgränd 20 kommer inte veta vart ni är när ni kommer hit. Själv går jag vilse på väg till toaletten varje morgon och börjar undra vart jag hamnat. Drömmer jag? Nopp. Svärisarna har städat skiten (bokstavligt talat) ur kök och badrum och vi har plockat och flyttat och fixat och rensat och igår for vi på Jysk och handlade oss en gigantisk vit hylla till vardagsrummet, en bänk med förvaring och en stor fin spegel till hallen, ett skrivbord och en hylla till vårt sovrum som jag kan ha till studiehörna och en Johnny Cash-affisch + ram. Skitsnyggt. Nu väntar vi med iver på soffan som kommer i mitten av februari. Kalas!

Igår åt vi dessutom på Tapas för första gången. Det var både mums och mys. Tack Mats och Carina! Idag gör vi det sista plocket och städar alla golv. Kanske lyckas vi köpa någon lampa, blomma och matta här de närmaste dagarna. Vi får väl se. Med blomma menar jag plast eller några garderobisar. Som överlever allt. Jag som till och med dödat ex antal kaktusar i mina dar. Min nyttiga streak håller också i sig. Men kära dagbok. Jag ska vara ärlig mot dig. Jag åt ett géléhallon. Fy tusan vad jag var värd det. Och inte var det särskilt gott.

Ikväll blir det tacos och imorgon blir det full rulle, skola rätt in i väggen är vad som gäller. Nu blir det gröt. Hejs.

Städpatrullen!

Har lite jobb att utföra. Fy tusan. All livsglädje och motivation försvann rakt genom golvet och vidare när jag vandrade in genom dörren. Grejer överallt. Sopor i sophinken. En mjölk från Oktober i kylen. Seminarium imorgon. Jag har förträngt allt vad skola heter och kommer hem till kaos. Nä, det här passerade kaos för några ljusår sedan. Ja, ni förstår. Resan ner skramlade vi Jetta och bad till diverse bil- eller icke bilgudar att skranglet skulle hålla ihop. Radion fungerade ibland. Och då dåligt. Så vi hann diskutera, bli sams och sjunga för varann på vägen. Dessutom hörde vi genom knastret något om JokkmokksJokke i Amerikat. Han tyckte det fanns mycket gulligullor där. Jo jag tackar jag. Min spontana gissning är att radion råkade snubbla över P4 en sväng. Där pratar de övertydligt och ganska långsamt med dova mansröster. För att få jobb på P3 måste du prata snabbare och gärna ha ett talfel, typ läspa, vara skåning eller mumintroll. Åja, nu har jag då torkat ur och fått in alla kläder i garderoben och svärföräldrarna har sanerat kylen och frostat ur frysen. De är superstädpatrullen. Guld. Snart kan vi leva här. När svärisarna (och vi) har gjort sitt. Och innan jag är färdig ska det baske mig bli ett hem också. Under tiden ska jag klara skolan med glans. Allt faller på plats.

Först ska vi spöa MODO. Dag 1 i mitt nyttiga liv rullar vidare. Destination unknown.

Gråter en liten tår inombords för alla jag lämnade bakom mig när jag lämnade byn. Speciellt att jag inte hann säga hejdå till barnen. Och hunden. Men vi ses alla snart igen. Det jag veta i mitt hjärta.

TA I TRÄ!

Ska du ha någon hjälp ska du vara frisk och pigg så du orkar söka hjälp. Och helst lite förbannad. Sedan är det bra om du redan har satt en diagnos på dig själv och vet vad du behöver för preparat. Det tog bara två timmar sedan jag ringt 112 så fick vi hjälp. Jag klagar på systemet. Inte de som hjälpte till. Tack för att ni kom. Jag är riktigt och äkta tacksam till er. Nu har han fått vila ett tag. Det gör ont att se någon ha ont. Men det var ju inget nytt. Nästa gång ska jag säga gallsten istället för nervskada. Då fattar folk galoppen direkt.

I övrigt bekämpar jag magbacillusker för fulla muggar. Jag är stålkvinnan. Inget biter på mig. Ta i trä, ta i trä,ta i trä! Ta i en jävla massa trä! Är bara lite sorgsen och orolig för om jag kommer hinna se mitt folk mer innan vi far. Jag är frisk som en nötkärna. Men folk verkar inte så pepp på magsjuka. Det är ju inte så konstigt, men det är ju bara det att..
Vem vet när vi ses igen...?
Jag är ingentingt utan er.

Tolvslaget.

Firades på vandrande fot. Med vänner. Rastlösa själar som vi är. Vi hade så bråttom att vara någonstans att vi hamnade ingenstans. Folk flimrade förbi. Raketer small och folk tjoade och drack. Det var fint och speciellt men ändå bara ett ögonblick som många andra. Sedan kom min prins i sin blåa hingst och räddade oss från att frysa ihjäl. Och vi spelade vi spel ut i natten. Några vänner, min kärlek och jag. In i det nya året.

Gott Nytt År Kamrater. Det blir vad vi gör det till.

Ta en pepparkaka, det är ju chill.

Igår hade jag ingen ork alls. Till slut hade jag fångats upp av Jokkmokkstempot. Ligger i soffan och halvsneglar på en film jag inte vill se och rullar tummarna. Suckar högt när hunden vill gå in och ut. Pliiooonk! Låter telefonen. "Vad händer?". Jag har inte tiiiid tänker jag. Slap slap. Två röda kinder senare kommer jag på att tid är precis exakt det enda jag har. En liten ynka gnutta tid att hinna umgås innan jag äts upp av vardagen. Så ett kortspel, säga hej hej till brorsbarnen, två filmer, lite skitsnack och en sex åk utför en skateboardramp senare har jag träffat många, varit uppe hela natten och nu sovit bort hela halva dagen. Score. Imorgon ska jag baske mig promenera och luncha. Oh Yeah! Jag ska skicka sms till en hög med folk. Sms känns schysst. De får lite betänketid om de vill komma på en fungerande ursäkt för att slippa. Jag är schysst mot alla utom mig själv. Nu kör vi.

Jag hittar inte min plånbok. Mamma får hjälpa mig leta sen. Och bror med fru bjuder på middag.

På fredag börjar mitt nya liv. På rikt. Jag är sjukt motiverad. Att röra mig och äta bra mat och frukt. Sedan kommer solen. Fy satan vad pigg jag kommer bli. Ni kan inte ana.