Jag tycker inte man kan rangordna minnen. En glittrande minnespåse är det finaste man har.
När vårt nummer blev uppropat och vi insåg att vi skulle dansa final i Junior SM i dubbelbugg 2005. Vad vi skrek. Som vi skrek. Av lycka. På kvällen när vi klippte sönder linnen att ha dagen efter på finalen. När vi ställde oss på golvet och jag var så nervös så jag skakade och adrenalinet tog över. När jag hörde publikens reaktion. När vi blir uppropade som svenska mästare. När vi skålar i skumpa på kvällen och på parkeringen står vår bil som någon har skrivit SM-guld på på den smutsiga bakrutan. Det kommer jag alltid minnas.
När min farbror ringer och vill att vi ska komma och fika. Han hade köpt tårta. Bara för att. Vi fikade och sa absolut inget speciellt. Det kommer jag alltid minnas.
När jag sitter på en buss på väg upp mot Jokkmokkbyn och jag får ett sms där det står "Jag förstår inte hur man kan sakna någon så mycket som man just träffat." Det kommer jag alltid minnas.
När jag sitter på en läktare och dricker vin ur en ramlösaflaska med mamma och pappa. Det kommer jag alltid minnas.
Igår fick jag ett minne till att lägga ner i påsen. Drinkingredienswhiskey som smakade sötslisk. Pepparstek på All Star. Raubtier och Sabaton med bror med fru och Alexus. Det ligger nu och myser i min stora fina minnespåse tillsammans med midsommar i Tjalmejaur. Frukost i förtältet. Att dricka öl en onsdag med någon i min lilla cityhusetlägenhet. Födseln av alla mina syskonbarn. Att fika drömmar hos morfar och Ingrid. Studentveckan. Nollningsveckan. Resor. Och mycket, mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar