Obeskrivligt vad fridfullt det var att gunga fram på tåget och titta på tallar och myrar, se dimman och sedan solen komma fram och lyssna på Winnerbäck och allt annat. Helt rätt element. Det var vad jag gjorde på väg hem förra fredagen. Långt tillbakalutad, med fötterna uppe på sätet framför. Ibland glömmer man allt och håller takten med ett ben eller huvud. Vickar på axlarna. Munnen formar några ord. Skönt obrydd. Jag älskar att ha musik i öronen som ingen annan hör och bara titta på folk och träd. Med rätt mängd bra musik på det viset kan jag åka hur långt som helst. Tror jag.
På tal om bra musik så tycker jag ni ska lyssna på Magnus Ekelund & Stålet.
I mitt lilla garderobshem är det bara jag och Georg Goffman som är vakna den här tiden. Vi tittar ut på solen och skiter i att läsa en stund. Ibland ska man bara vara.
Och plötsligt minns jag, vad som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar