Det är alltid lika skönt att komma hem. Landa i den välkända soffan och gräva i samma gamla skafferi. Gå efter samma gamla gator och hälsa på samma folk. Lycka. Jag tror att man som bybo blir fruktansvärt trygg av sig. Eller så är det bara jag. Och då kan man vara i sitt esse där saker är som de brukar vara.
Åt med mor och far och löste världsproblem som vanligt. Buffé på hotellet. Mycket bra fixat! Sedan for jag till en vän och häckade över en öl och ett stycke vinglas. Några goda vänner hade jag där och gjorde mig några nya bekanta. Yesbox, det finns en massa folk man inte känner än. Sedan svängde vi våra lurviga på bakfickan (baksidan av hotellet). Litet. Mysigt. Jokkmokkisar. Trevlig kväll. Sedan kom snälla pappa och hämtade mig.
Dagen efter packade jag och mamsen ihop oss i bilen och pep iväg till Sunderbyn där HRF (Hörselskadades Riksförbund) hade familjehelg. De ville att jag skulle komma och berätta om min skolgång, uppväxt och dansen för föräldrar till hörselskadade barn. Det var väldigt givande, åtminstone för mig. Och jag vill nog tro att en del fick med sig en del de också. Det var en psykoterapeut där som ledde ett samtal efter mig som vi stannade på. Och vi fick en god lunch. Inte minst.
Väl hemma blev det vin och tacos i grannhuset. På söndagen busade jag med småbusarna på gården innan jag bilade ner till Umeå igen med Viktror och Srofie. Där blev det jobb. Idag har jag varit på skolan. Ikväll ska det jobbas igen. Här kastas man direkt in i verkligheten utan säkerhetsbälte. Hold on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar