Mörkret och det grådassiga locket har oss i ett fast grepp. Inte bara att man har glömt hur solsken ser ut och känns, så har man heller inga möjligheter att göra snöänglar eller se vart man sätter fötterna när man snavar genom skogen på sin lilla skruttiga stig man använder för att gena till IKSU. Snö eller solljus. Saknas. Man får tända små ljus och försöka aktivera sig så man inte gräver ner sig eller sover bort tiden. Hösten är lite hatkärlek för mig. Är inget jättefan av mörker, speciellt inte i stora mängder. Lite mörker så man får tända ett ljus och mysa är ju rätt soft, men när det blir mörkt alltid och jämt så blir det i allmänhet liiiite tyngre. Och man blir en aning tröttare. Myche boring. Och är man själv är det rätt värdelöst med tanke på att man sett både en eller tre för många skräckfilmer (senast Paranormal Activity). Men å andra sidan så har det alltid hänt mig så mycket spännande saker under hösten. Alla "större" omvändingar i mitt ynkliga lilla liv har skett på höstkanten. Saker har ändrats och folk kommit och gått. Utan hösten hade jag inte kommit mig någonstans. Eller lärt känna nån. Om vi ska ta i. Dessutom behöver vi mörkret för att uppskatta ljuset. Hujja, det där lät lite för klyschigt och som någon form av religiös propaganda än vad som var meningen. Men det kan jag leva med. Umeåhöst, får se vad du kan erbjuda! Eller snälla vinter kom..
Ska då dricka lite glögg och mysa på ikväll.
It will be good.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar