Jag har sålt min själ till Apple. Och Telia.

Så äckligt mycket pengar man lägger på en så liten pryl. Fast egentligen har jag inte ens koll på vad jag har lagt på den. Folk säger "Åh, har du en sån där ny Iphone? Vad kostade den egentligen?!" Och så tittar de på en som att man har alldeles för mycket pengar. Och då säger jag "Eeeh, ja, eeh, vet inte exakt.. Jag betalar av 200 kr i månaden forever." Och så tittar de på en som om man blivit "en av dem" - Applemänniskorna. "Ja, snart har du en Mac också!" "Äääääääh." Jag har vett nog att inte ens protestera.

Min familj frågar mig varje dag om jag köpt ett sånt där skydd åt den som ser ut som ett sånt där ogenomträngligt fort. Ett sånt som man ska kunna simma över Atlanten och överleva ett världskrig med. Jag tror dom syftar på den gången då jag råkade dränka en telefon i min handväska tillsammans med en krossad öl och en krossad cider. Klirr klirr dropp dropp sa väskan som luktade gammal alkoholist. Eller kanske den gången jag la min telefon ute på gården natten när himlen öppnade sig. "Jaja, jag ska göra det.." säger jag. Samtidigt vaknade jag häromnatten av att jag drömde att jag tappade den i ett stengolv och den gick i tusen bitar. Ångest.

Kanske bäst jag lägger den i ett låst rum på en sidenkudde och tvättar händerna innan jag ska ta på den. Man har ju trots allt inte köpt en så dyr pryl för att använda den.

"Du har ingen försäkring då?" "Försäkring?... Living on the edge."