In the box to the left.

Jag har äntligen hittat en stämpel åt mig själv. Ett fack som jag kan tryckas ner i. Jag har aldrig riktigt lyckats passa in i något sådant. Inte för att jag tycker att det är något att sträva efter, men jag har inget bättre att skriva om. Jag är ingen hiphopare. På högstadiet hade jag enormt pösiga byxor, men lyssnade aldrig på hiphop och kan fortfarande inte åka på min skateboard. Jag är ingen plugghäst. Här finns det kanske de som skulle vilja säga emot. Men nej. De som varit runt mig mer än de flesta vet att jag (efter jag fyllt 13) aldrig pluggat särskilt mycket, det har bara gått bra ändå. Jag är ingen rocker. Jag har velat vara rocker. Rättelse. Vill väl vara lite. Gillar rockmusik och whiskey och öl med jämna mellanrum (eller annan alkoholhaltig vätska). Men let's face it. Jag är inte, och kommer aldrig vara, hård nog. Plus att jag inte har tålamod att lära mig något instrument (improviserade lufttrumsolon på en The Strokes konsert räknas inte). Jag är en ingen sportfåne. Jag gillar att träna och har alltid gjort. Diverse olika saker. Men jag har alldeles för dålig disciplin och tycker för mycket om att ligga framför TVn och äta chips. Det är tur att jag vill se bra ut (enligt mitt eget tycke då) och framför allt må bra. Mitt psyke är inte alls gjort för att vara ute och springa. Även om jag försöker tänka "Härligt, frisk luft.. Mmm.. Knaster under fötterna. Livet! Jag flyger fram!" Så slutar det alltid med "Andaas.. andas.. ANDAS! Fan vad tråkigt det är.. Och jobbigt.. Är jag inte lite trött i benen? Jo, ja det tror jag nog. Det känns i höger vad. Andas! Och gör det inte.. jo.. jag tror baske mig det gör ont i lungorna.. Eller.. eller är det inte.. hjärtat. Tänk om det är hjärtat! Jag måste nog vända om.. Ja. Shit. Så jag inte dör." Och, jag är ingen emo. Jag lyssnar visserligen på rätt mycket indiepop, men jag är alldeles för glad och färgglad i klädseln för att bli utpekad som en sådan på stan.

Nä, vet ni vad. Jag är en panda! Yup. Det sa de på radion. Och för er som inte vet vad en panda är så kan jag berätta att det är en glad emo. En någorlunda lycklig människa som är en aning för förälskad i sin kajal. Detta kanske inte är en identitet man kan nå särskilt långt på. Men det är en början. En första stämpel i mitt passport of life. Inte att förväxlas med WWF-pandan. Det är inte jag. Som ni som hängt med redan vet så duschar jag alldeles för länge och kör för mycket bil och är alldeles för disträ för att sopsortera nitiskt. Ja, jag vet. Nu ska jag lägga mig framför kaminen med hunden och skämmas lite. Men mest för att värma mig.

Fast föresten. Gills det alls om man stämplar sig själv?! Fan. Jag kanske har gjort allt det här helt i onödan.