Har Rock Bandat (som jag säger) som aldrig förr. Skrålat mig hes och trummat sönder de stackars plastplattorna som ska liknas vid trummor. Skillnaden på vuxna och barn är priset på deras leksaker. Krogen Krogen nästa. Hoppas på ett gig inom snar framtid. Kanske som ett inslag på humortisdagarna. Något att skratta åt mellan alla torra stå-uppisar. Men nu har vi bäddat ner våra trötta gamlingar och life goes on som man säger. Ibland.
Finurlar på en brakfest eller en mysfest. 24de, why? För att fira. Behöver man någon annan anledning. Det är ett påstående, ingen fråga.
För övrigt är världen ett wierd place. Politik, byråkrati, papper, regler och idioter äter upp oss. Jag har fått upp ögonen extra mycket för vissa saker för att jag dagligen är med och ser någon som ständigt får kämpa. Bara för att du inte har en välkänd diagnos. Ett namn som folk känner igen på saker och ting, så finns det ingen hjälp att få. "Hmm, inte ADHD eller dyslexi. Naaee, alltså. Alltså finns ingenting att göra, alltså." I bästa fall blir du inte trampad på och inte misstrodd. I bästa fall. Och nu pratar jag länder med så kallad välfärd. Likabehandlingsplaner bara sprutar ur öronen på oss men passar du inte in i något av pappernas prydliga fack har du en ständig uppförsbacke. Det finns ingen utpekad väg för dig eller stöd att få. Inte ens i närheten av vad brottslingar får. Diagnoser hit, diagnoser dit. Det är bara namn och något vi skapat. Utbildningar hit och utbildningar dit. Utbilda all personal du vill, det sunda förnuftet och människans goda vilja borde någonstans få sin rätta uppmärksamhet. Regler måste tummas på. Missuppfatta mig rätt. Jag är för utbildningar. Jag är ju en liten pluggponny själv. Ingen häst. Men en ponny. Men någonstans måste praktiken få plats. I allt teoretiserande och namngivande.
I'll stand by you.Sen känns det känns ju riktigt värt att fara och kriga och lägga oss i andra länders buisness när vi inte klarar våra egna. Och USA. Låt mig inte ens börja. Och Sveriges eviga så kallade neutralitet. Man kan inte vara neutral när man väljer sida. Det borde vi lärt oss vid det här laget. Om man någonsin kan vara neutral, jag tvekar. Men varför skulle vi veta bättre? Okej, nu vet vi faktiskt bättre på vissa punkter enligt mig. Finns säkert andra som tycker annat och det är ju bra. Hur trångsynt skulle det inte annars vara? Mitt fjuttiga lilla perspektiv. Men ibland ser man saker som bara är fel. Rätt och slätt fel. Vad man ska göra åt det? Shit, inte vet väl jag. Men filmen som kommit ut på wikileaks säger väl allt. Ta tag i era egna problem. Jag tänker inte heller gå in på ekonomi. Vuxna barn som ska leka krig. Hur länge skulle någon kunna leva på en av deras missiler? För att inte tala om att man skall icke döda. Inte utan en förbannat bra anledning i alla fall.
Jag vet. Jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig. Vad vet jag om krig? I praktiken, ingenting. Men jag är åtminstone medveten om det. Hur som helst blev jag uppfostrad för att veta skillnaden mellan rätt och fel, inse värdet av ärlighet, vara medmäsklig och respekt. Någon form av förnuft och sans. Och då behöver vi inte prata krig. Vi kan prata vanligt hyfs på konsum för den delen. Vissa människor ska inte jobba med serviceyrken. På tal om granater. Rätt person på rätt plats. Det kan vi skriva på våra mynt. Eller hej svejs lingongrejs. It's your call kungen!
Men jag vet också mina begränsningar. Jag kan bara hålla mig till och förhålla mig till det jag vet. Den så kallade nettovärlden. Jag satsar mest på min omgivning och närmaste liv. På något vis måste man prioritera. Men man måste få tycka och tänka. Det blev jag också uppfostrad att göra. Ha åsikter och stå för dem. Och allra helst kunna argumentera för dem. Och man måste bry sig. På den nivå man bara orkar med utan att bli olycklig själv.
Let's be happy and let's be friends.Nu har jag svamlat nog. Blev en hisklarns sörja. Jag måste se till att äta mer regelbundet imorgon så inte mina hjärnceller löper amok. Vem vet var vi hamnar då. Anywhere, somewhere in eternity. Far from reality. Kanske jag har något värt att säga någon annan dag. Vi kan ju alltid hoppas.
Pöss.
Imorgon blir det fika och en
vanlig dag.