Öppet brev till min cykel.

Förklarar härmed krig mot all världens cyklar. Det kanske låter lite hårt men det var faktiskt inte jag som började. Sedan jag flyttade till Umeå har jag knappt haft en fungerande cykel två veckor i sträck. Jag vet inte vad jag har gjort er. Jag är inte världsbäst på att cykla, jag vet. Men varken ni eller jag skulle klä i stödhjul. Jag kanske inte cyklar helt rakt eller kan släppa styret med händerna. Jag har kanske kraschat några gånger. Men när korgen blev ihopknycklad hade jag faktiskt min systers pojkvän att banka ut den igen. Men att hålla på att rymma hemifrån (bli stulen) och att självmordsbomba sig (exploderat däck) är väl ändå en överdrift.

Som straff kommer du nu få stå med platt däck, fastspänd nere på stan hela sommaren. Hoppas något fyllo pissar på dig. Sen hoppas jag att det regnar hårt och länge så du är ren till hösten när jag måste byta däck. Så börjar vi om på nytt då, okej?

We lost because we didn't win.

Sammanfattar fotbollsmatch, Sverige - Ukraina, för er lyckliga som missade den:
"Vilket lag hejar vi på? Alla är gula och blå." Ah. Vi är de i mörkblått med ett Miss Universe band över bröstet. Passande! Med tanke på att de såg ut att gå runt och tänka mer på 'world peace' än på sånt som faktiskt är viktigt. ATT FÅ BOLLEN I MÅL ("Av alla oviktiga saker är fotboll den viktigaste"). Sedan blev det mål och "I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic!" dånade ut ur alla hypotetiska högtalare. Alla svenskar glömde bort alla små bekymmer och besvär och var nöjda med livet som vi lever här. Sedan gick det utför. Som en mormor som ska vara lite lattjo med barnbarnen och som helt glömt att hon numera saknar kroppskontroll och sätter sig på en stjärtlapp och dundrar rakt ut i skogen för att hon misslyckades med att bromsa för att hon tappade bort fötterna.

Crash. Boom. Bang.
"Det var i alla fall kul att vi fick vara med.", "Det viktigaste är inte att vinna, det är att delta." tänkte ingen när de gick hem i den dimmiga natten med slokande Ior-huvven.

"Hade vi inte kunnat få vinna den här matchen i alla fall?" Fått tro att vi leker med de stora barnen fast de i själva verket fintat oss att tro det, medan vi i själva verket leker en bredvid-lek på sidan om. Hade vi inte bara kunnat få leva lyckligt ovetandes ett tag. Man ska vara snäll mot de små barnen. Lura dem så de inte fattar. Inte kasta sand i ansiktet på dem.

"Den som vill se mål kan gå på hockey."

Fotbolls-EM. Jag är ledsen att jag är den som måste ta det här med er. Men Sverige kommer inte vinna. Inte i år heller. Med det har jag inte sagt att inte 22 pojkar som jagar en boll, en miljard färgglada tokiga fans och allmän hysteri inte är fullständigt underbart. För det är det.

Jag kommer ta med mig Zlatan i bokform till jobbet och drömma om fotbollar som uppladdning.

"I have two instincts, I want to have fun, and I want to change the world. As a rock star, I have a chance to do both." - Bono

I en sommarnatt i Stockholm, som var mer regnig höst än något annat. Känner jag mig som mest hemma i en källarlokal som luktar lite skumt, med dämpad belysning och livemusik.

I din famn - Magnus Ekelund & Stålet
Jag bär på din lukt - Jonas Jonsson
Låt dom hata oss - Masshysteri

I övrigt är veckans låtar dessa:
Där jag hänger min hatt - Norlie & KKV
Somebody that I used to know - Gotye, Kimbra
Video Games - Lana Del Ray
Skinny Love - Bon Iver

I'm starting with the girl in the mirror.

I don't make mistakes, just happy little accidents.

Jag åkte till Stockholm med stjärnor och drömmar i blicken. Ett soligt Gröna Lund. Öl på en uteservering i solen. Jeansshorts och låga converse i solen. Se ett och annat studentflak i solen. Solen är som ni märker ett återkommande tema. Solen valde att inte visa sig på hela helgen. Jag är inte arg. Jag är besviken.

Då fick vi tänka om tänka rätt. Då tänkte vi. Regnar det lär det inte vara en käft på Grönan. Det är ju lysande. Då kan vi springa runt där och härja fritt. Lite regn har ju ingen dött av. Men då valde vädergudarna att göra tokstorm av det hela istället. Och tokstormar, såna har ihjäl folk. Och som toppen på isberget blev det den kallaste uppmätta temperaturen i juni i Stockholm sedan 1928 (It's funny 'cos it's true). Och så hårda kan vi inte ens låtsas vara. Så vi fick tänka om igen. Vad gör man då i ett regnigt Stockholm en brokig skara människor med femton olika intressen. Mamma ville på IKEA. Pappa ville kolla bilar. John ville passa på att sova när det fanns andra (läs vi) som ville ha Ainas fulla uppmärksamhet. Jag ville "göra något kul". Och Anneli var lika nöjd som vanligt med vad som helst. Diktator och lillasyster som jag är vann jag kampen och bowling stod på schemat. En vän som skulle möta upp oss frågade vilken tid vi skulle ses där. John svarade "Det är lite svårt att säga någon tid.. Ja, alltså det är svårt att veta när vi tar oss iväg.. Ja, du vet småbarn... Man vet aldrig vad som händer.. De två minsta är lite oberäkneliga." Han pratade om Aina ett år och sju månader, och Anette tjugotre år och en månad.