Tuff tuff.

Jag har tågat på tok för mycket på senaste tiden. Så mycket så jag snart inte vet vart jag är på väg längre. Har börjat spåra i tallar. "Är inte den där lite buskigare åt öster? Det betyder ju att jag är på väg norrut.. Eller var det tvärtom?" Så man vet om man ska ställa in sig i crazy adventure eller take it easy-mode. Senast när jag skulle åka tåg var det sittplats från Stockholm upp till Boden. Nattåg. Okej, tänkte jag. Jag ska sitta i 13 timmar (minst) och skrammel skramla. För femtio kronor mer än vad ett flyg skulle kosta. Men jag har åtminstone önskat en plats vid ett fönster. Jag tycker det är så mysigt att åka tåg, lyssna musik och titta ut (av någon anledning). Och jag har inte hunnit äta på hela halva dagen. Så jag kan ju alltid gå till restaurangvagnen och socialisera och mysa på till en sån där nachotallrik som de brukar ha. Det blir nog rätt nice. Tji fick du säger karma, ödet, Oden, eller vad fan den lilla bitch kallas som man kan skylla på. Och så har jag fått den enda fönsterplatsen på hela tåget som innebär att man sitter inklämd mot en vägg. Jag såg inte halv sju ens. Nähäpp, tänkte jag. Och klättrade över den stackars man som satt bredvid mig och struttade iväg till restaurangvagnen. Där de hade slutat med nachotallrik. Det slutade med att jag köpte världens minsta quornsallad och en flaska kranvatten för hundra spänn och kröp ihop i min lilla skamhörna. Men frasen fake it 'til you make it på huvudet försökte jag smila upp mig så mycket som möjligt. Någon måste ha uppskattat min ansträngning, eller så såg jag läskig ut. Oavsett så gick tågmannen bredvid mig av efter någon timme. Så spenderade jag resten av natten med att smyga runt och samla inspiration till olika mer eller mindre kreativa sovställningar av mina vagnkamrater. Folk sover märkligt i sittvagnar på tåg. Och överraskande hårt. Var inte en enda som vaknade när jag flåsade över dem.

Mitt liv som ungmö har för övrigt dragit ner mig i True Blood träsket med alla andra. Hittills är det blod och sex. Och nu ska jag gå till bussen som ska ta mig till Vännäs. Där jag ska vänta på nästa tåg som tar mig ut i världen. Någon gång. När det väljer att komma. Bara det är ju ett äventyr i sig.

Nettskibraukas & Soffipropps livsskola, del 3.

Det gäller att bejaka alla personligheter som bor inne i en. I söndags for vi på hockey. Det bästa med hösten (ja, det är höst nu) är ändå att man kan ha på sig skinnjackan och Luleå Hockey-halsduken utan att svettas ihjäl och/eller se ut som en idiot. Hur som haver, tillbaka till ämnet. Väl där beslutade jag och Soffipropp att söndag is only a state of mind och beställde in två öl redan innan matchen började. Luleå vann och vi förvandlades till högljudda fnitterfjortisar. Köpte 3,5or att suga på i bilen medan vi skrålade till Bandits låtlista. När radion knastrade för mycket kunde vi lösa världsproblem.

Som komplement till detta utspel valde vi dagen efter detta att åka på bilbingo i Gällivare tillsammans med min kära mor. Vi gick en runda på Dollarstore och köpte nödvändigt krafs och sedan värmde vi upp duttpennorna till en Champis (läsken). Allt i sann tant-anda. Vi vann inte en krona och åkte därifrån med saker som "pengar är en världslig sak", "det var ju roligt att få drömma en stund" och "man lever på hoppet" på läpparna. Något annat som fanns i bilen hem var en revanschlust som säkerligen kommer leda till att vi sitter i en bil med duttpennorna i högsta hugg och en brinnande eld i blicken igen på söndag och säger "vi kunde väl ändå få vinna lite i alla fall...."

In the box to the left.

Jag har äntligen hittat en stämpel åt mig själv. Ett fack som jag kan tryckas ner i. Jag har aldrig riktigt lyckats passa in i något sådant. Inte för att jag tycker att det är något att sträva efter, men jag har inget bättre att skriva om. Jag är ingen hiphopare. På högstadiet hade jag enormt pösiga byxor, men lyssnade aldrig på hiphop och kan fortfarande inte åka på min skateboard. Jag är ingen plugghäst. Här finns det kanske de som skulle vilja säga emot. Men nej. De som varit runt mig mer än de flesta vet att jag (efter jag fyllt 13) aldrig pluggat särskilt mycket, det har bara gått bra ändå. Jag är ingen rocker. Jag har velat vara rocker. Rättelse. Vill väl vara lite. Gillar rockmusik och whiskey och öl med jämna mellanrum (eller annan alkoholhaltig vätska). Men let's face it. Jag är inte, och kommer aldrig vara, hård nog. Plus att jag inte har tålamod att lära mig något instrument (improviserade lufttrumsolon på en The Strokes konsert räknas inte). Jag är en ingen sportfåne. Jag gillar att träna och har alltid gjort. Diverse olika saker. Men jag har alldeles för dålig disciplin och tycker för mycket om att ligga framför TVn och äta chips. Det är tur att jag vill se bra ut (enligt mitt eget tycke då) och framför allt må bra. Mitt psyke är inte alls gjort för att vara ute och springa. Även om jag försöker tänka "Härligt, frisk luft.. Mmm.. Knaster under fötterna. Livet! Jag flyger fram!" Så slutar det alltid med "Andaas.. andas.. ANDAS! Fan vad tråkigt det är.. Och jobbigt.. Är jag inte lite trött i benen? Jo, ja det tror jag nog. Det känns i höger vad. Andas! Och gör det inte.. jo.. jag tror baske mig det gör ont i lungorna.. Eller.. eller är det inte.. hjärtat. Tänk om det är hjärtat! Jag måste nog vända om.. Ja. Shit. Så jag inte dör." Och, jag är ingen emo. Jag lyssnar visserligen på rätt mycket indiepop, men jag är alldeles för glad och färgglad i klädseln för att bli utpekad som en sådan på stan.

Nä, vet ni vad. Jag är en panda! Yup. Det sa de på radion. Och för er som inte vet vad en panda är så kan jag berätta att det är en glad emo. En någorlunda lycklig människa som är en aning för förälskad i sin kajal. Detta kanske inte är en identitet man kan nå särskilt långt på. Men det är en början. En första stämpel i mitt passport of life. Inte att förväxlas med WWF-pandan. Det är inte jag. Som ni som hängt med redan vet så duschar jag alldeles för länge och kör för mycket bil och är alldeles för disträ för att sopsortera nitiskt. Ja, jag vet. Nu ska jag lägga mig framför kaminen med hunden och skämmas lite. Men mest för att värma mig.

Fast föresten. Gills det alls om man stämplar sig själv?! Fan. Jag kanske har gjort allt det här helt i onödan.

Sommaren är kort. Det mesta regnar bort.

Jag har lärt mig hemligheten med gocartkörning - var kaxigast, våga gasa utav helvete och hoppas att du orkar hålla emot i svängarna. Jag skadade bara två personer och gjorde mig själv till krympling i nästan en vecka. Det tog ungefär bara en och en halv timme att kravla sig i BHn på mornarna efter det. Tänk er typ Gollum goes transa. Men det var helt underbart kul. Jag fickparkerade dessutom elegant in i däcken. Och jag var svettig som en dränkt katt när det var över. Vilket är en helt underbar förutsättning för att åka till paradiset på jorden, tjalemjaure och kasta sig rakt ut. Då får man känna att man lever. På kvällen blev det kubbmästerskap, armbrytning och livliga diskussioner till grillning och diverse alkoholförtäring i självaste mattisborgen. Vi var en brokig blandning av människor. Jag tror den yngsta var runt 16 och den äldsta strax över 60. Vi tyckte ganska lika men ändå väldigt olika gällande politik. Och det mesta annat. När vi började bli osams om viktiga saker som faktiskt har betydelse bröt vi av med kubb och whiskey och kunde käbblas på en lagom vänlig nivå om något totalt oviktigt istället. Det är så man skapar fred på jorden. Tror jag. Och kanske lite med kramar.

Nu är sommaren slut och fitness-Netto har vaknat till liv inuti mig. Har kört två gympass och varit ute och sprungit en gång på hela sommaren. Och allt under de tre senaste dagarna. Allt eller inget.

- Sommaren är slut för att det är sju plusgrader ute och Gasskas har stängt. Hur ska man nu rättfärdiga en onsdagsöl? Bara att ta första bästa sista minuten varsomhelst med vemsomhelst. Känns det som.

- Sommaren är slut för att jag håller på att regna bort och alla jag känner är panka och ganska trötta löss.

- Sommaren är slut för att mamma och pappa slutat servera mig middag. Då vet man att man har varit hemma liiiite för länge och det börjar vankas höst. Första veckan man är hemma kan man sitta bakåtlutad med fötterna på bordet och skriva ihop en egen meny med sina favoriträtter att få serverat på silverfat. Jag rör mig sakta men säkert från "drottningen är på besök" till "askungen". It's funny 'cause it's true.