En ny dag gryr, och plötsligt ser världen annorlunda ut.

Arbete ger frihet, in my ass. Nu måste man plocka ihop hjärtats alla delar igen och sätta det på plats. Hålla huvudet högt och kämpa vidare. Jag hade ingen aning om att jag kunde bli så engagerad. Men jag ser ju vad som händer med människor som blir trampade på varje dag, och det är inget jag vill vara delaktig i. Det kommer bli tungt för oss om det blir värre under dessa fyra år som följer. Fanan blir tyngre och tyngre men vi hjälps åt att hålla den uppe. För att vi måste, och vill och kan. Jag har hört att allas hjärtan sitter en aning till vänster. Man får helt enkelt hoppas att det är så och att alla känner det. Snart. Helst för X antal år sedan.

Det gäller bara att se framåt, en dag i taget. Det ordnar sig nog. Jag börjar med att gå till skolan, så tar vi tag i resten sedan.