Ho ho ho.

Igår skulle vi hämta gran. Inte en sån låtsasgran som inte längre ser ut som en gran. Jag menar, nu finns det ju svarta platsgranar. Då är det ju inte jul man firar längre, snarare någon dyster form av hjul. "Meeeh, grönt matchar inte mitt barbord". Nähäj. En riktig livs levande gran som skräpar ner och sticks och luktar ska vi ha. Sen att vi råkade missa de fem minuter mitt på dagen när man kan se två meter i diameter var ju helt och hållet mitt fel. Jag hade ett superviktigt lunchmöte där vi planerade vad vi skulle fundera på att kanske dricka på juldagen. Med reservation för ändring. Nåväl, tjuriga jag tvingar alltså min bror att hjälpa mig på granjakt. Trots att han är en sån som förvarar en klädd plastgran i källaren så ställde han upp på min tjurighet. Brother love. Så i bäcksvartaste mörkret i minus 16 karvar vi igång två skotrar och beger oss rakt ut i skogen. Destination unknown. För att göra en ganska kort historia något kortare så har vi nu något att klä i garaget som står och myser (tinar). Jag säger "något att klä" för det finns ingen som kan garantera att det faktiskt är en gran. Till vårt försvar var det totalmörkt och så frös jag om kinderna. Vad är mer jul - björk eller svart plastgran?

Stackars barn.

Självförvållat sjuk.

Har jag varit hela dagen. Tokhungrig och tokillamående. Samtidigt. Outtömligt törstig och med hundratolv kilo glödande kol i skallen. Man kan fysiskt känna hur hjärncellerna hoppar nerför stupet en efter en. Det är ju fantastiskt imponerande att man frivilligt häller gift i kroppen. Nåväl. Så länge man dricker när man är glad för att bli gladare och inte tvärtom. Nu ska jag däremot vara nykter till jul. Varför? Because I can! Amen.