Jag har tidigare i veckan sakta men säkert svalt världens största hypotetiska hårboll som har klamrat sig fast i min hals. Alla mina försök till spydiga kommentarer, dåliga skämt eller yttranden av starka åsikter förvandlades till väsningar och enstaka pip. Kan tänka mig att jag lät ungefär som en pilsk, irriterad snok eller något liknande. Så jag har mer eller mindre spenderat tre hela dygn i total isolering. Eller total och total, jag har ju levt och existerat via sms och facebook. Thank you great industrialism-god for giving us alla dessa onödiga tekniska prylar.
Dessa prylar, som genom vår vilja att ständigt vara sociala med allt och alla samtidigt, sakta förvandlar oss till de mest asociala varelserna som finns. Jag var i Stockholm, också känd som stora staden, första helgen i september och råkade gå på en hockeymatch på Hovet. När jag sitter där glad i hågen alldeles för nära Djurgårdsklacken och nynnar på någon egenpåhittad Luleåvisa så ser jag en mängd blåvita ljus skymta fram runt om i arenan. Was is daas? Tänkte jag, och vandrar därav upp efter gången och lutar mig alldeles för nära en liten DIF-brat. Och tror ni inte han FACEBOOKAR. Alla FACEBOOKAR. Förutom tre som satt och TWITTRADE. Sämst. Här betalar man för att vara först med att uppdatera resten av världen vad som händer i matchen (i bästa fall, jag menar, om de inte hade fullt upp med att läsa andras viktiga statusar, typ om vad de skulle äta till middag), istället för att titta på den. Och det närmsta mänsklig kontakt man kommer de som man gick dit med är om man kommenterar varandras statusar. Ett hjärta bakom, en klammer och en trea, that's true love.
När sedan samma sak hände på bion lackade jag ur på riktigt. VET NI INTE ATT ERA MOBILUCKER STÖR TELESLINGAN TILL HÖRAPPARATERNA, SNORUNGAR. Det låter precis som när folk får sms för nära bilradion, dutturudutturudutturudutt... Men det var inte det värsta. Jag hade ändå inte på mig min hörapparat. Och att folk inte bryr sig om andra folk, speciellt inte såna folk som de inte kan något om, det är ingen nyhet. Men att folk har slutat umgås med annat folk av kött och blod, till och med när de betalar för en hockeymatch eller en bio. DET gjorde mig mörkrädd på riktigt. På ett såhär I-landsproblemigt sätt.
DET fick mig att avge ett tyst löfte för mig själv att sluta facebooka när jag har sällskap och att spara allt smsande som inte handlar om liv och död (handlar det om liv och död kan jag tänka mig och hoppas att folk har vett att ringa istället) till toalettbesök åtminstone.
Det går sådär. Jag är ganska förstörd jag med. Men jag känner att jag har ett mission. Mer kramar åt folket.
